Snåla Fyran på vift

Pressen på Sverige och övriga länder i ”snåla fyran”, ”The frugal four”, det vill säga Danmark, Nederländerna och Österrike, är tung i dessa dagar. När Tyskland bildade gemensam front med Frankrike om att göra stora satsningar på en omstart för EU, så lämnades de fyras gäng ensamma i snålblåsten. De vill inte betala mer till EU, även med det stora tapp som Storbritanniens utträde innebär. Till det kommer krav på att EU skall lösa migrationskris, Covid-19-kris, en annalkande ekonomisk kris och överlag spela en större roll för Europas möjligheter att hävda sig i en värld där allt färre vill upprätthålla någon form av gemensam global ordning, som också varit en grund för EU:s existens.

Covid-19 blev droppen, som fick Tyskland att svänga om och lägga alla sina ägg i EU-skålen framför den tidigare benhårda linjen om ”ordnung muß sein”, före det att Tyskland är berett att betala kalaset. Ordförandeskapet i EU för Tyskland från halvårsskiftet, med krav om att sy ihop ett slutgiltigt beslut utifrån diskussioner som runnit ut på övertid, spelade in i den vändningen. Från ett förtäckt stöd för de ”snåla fyra”, uttalas nu öppet från tysk sida att EU och krishanteringen måste få kosta då priset att inte agera blir för högt.

Förslaget till krispaket från EU-kommissionen om 750 miljarder euro, varav 2/3 skall skickas vidare som bidrag och resterande 1/3 i form av vidarelån till länder som drabbats hårt av Covid-19, är i nivå med det som Tyskland och Frankrike lade fram före sommaren. Det kan också noteras att såväl Österrike som Danmark signalerat en mjukare linje och pressen är hård på Sverige och Nederländerna, som även med möjliga justeringar av storlek och balanser mellan bidrag och lån kommer att få köpa paketet, möjligen med tekniska lösningar för att komma undan att formellt stå bakom det. Samtidigt är Tyskland säkerligen inte ledset för att det finns en motvallsklubb att kunna spela ut i förhandlingarna, för att få in tydligare motkrav och säkerheter för de pengar som går till krisdrabbade länder, vilket ligger också i Tysklands intresse.  

Det kostar på att gå ut som vinnare

Det enda som är säkert är att alla kommer att behöva ge och ta, men några kommer att få ge med sig mer, samtidigt som alla kommer att utropa sig som vinnare när väl bataljen är över. Sverige kommer att få betala mer, men det har varit klart från första stund, samtidigt som alla förstår att ett nettobetalarland som Sverige vill hålla ned budgeten. Kompromissen är att Sverige och övriga nettobetalare får behålla sin rabatt på avgiften också i framtiden och det mildrar ökningen av EU-avgiften något, med att även budgetökningen som helhet hålls något igen trots allt. Krispaketet är omfattande, men tänkt att fasas ut under 2023, medan den så kallade MFF, Multiannual Financial Framework, EU:s långtidsbudget 2021–2027, ligger i botten och är det som är det egentliga budgetbeslutet.

EU av idag kostar medlemsländerna i runda tal sammantaget 1.500 miljarder kronor per år, vilket motsvarar c:a 1% av ländernas samlade ekonomi. Kravet från Sverige är att det skall stanna så, medan EU-kommissionen menar att bara för att kompensera tappet för Brexit och kunna bibehålla dagens nivå så krävs en budgetram om 1,16%, medan det förslag som lades fram 2018 och sedan dess förhandlats, landade på 1,11%. I förhandlingarna har det sedan stannat vid någonstans runt 1,08% och jokern i leken är om länderna därtill skall acceptera att EU kan ta ut egna skatter för att hantera mellanskillnaden, utöver krav på besparingar som låg med i grundförslaget.

Föreslagna EU-skatter är en skatt på plast som inte återanvänds och en finansskatt samt en digital skatt på de stora internationella IT-bolag som idag ofta undkommer skatt genom avancerad skatteplanering. Även detta är Sverige emot, tillsammans med fler andra länder, även om en plastskatt som sågs som något lite udda i början, rycker allt närmare då det kan vara svårt att argumentera emot en sådan miljöskatt. Det som därtill tillkommit är att krispaketen skall återbetalas och det redan från 2026 och det sätter ytterligare press på att hitta inkomstkällor vid sidan av nuvarande EU-medlemsavgifter och visst återflöde från handelstullar och utsläppsrätter.

Frågan återstår om hur det blir med det, men kan noteras att det nog denna gång kan öppnas för sådana EU-skatter. Det blir svårt att lösa ekvationen annars, men det blir i så fall säkerligen omgärdat med en rad restriktioner och att de är att se som temporära och att länderna har avgörandet över dem också i framtiden, med att ytterligare konkreta underlag och förslag skall tas fram före att de sjösätts. Det kan överlag vara det som löser upp en del knutar för alla nya instrument som nu föreslås i krispaketen, att stärka de enskilda ländernas makt över det fortsatta beslutsfattandet i hur dessa stöd betalas ut.

Tyskland kliver in i historien

Det är, som konstaterats i tidigare ”State of Play”, inte så enkelt som att säga att kampen står mellan de rikare länderna som är nettobetalare i EU och de fattigare som är nettomottagare. Det finns en rad olika konfliktlinjer, som dock ofta kokar ned till denna förenkling.

Till det kan läggas ett allt mer dominerande Tyskland och det märks på många plan. Det räcker med att notera var EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har sin bakgrund. Det går inte att komma ifrån att med Brexit, även om Storbritannien aldrig tog sig rollen att sätta sig jämställd med Tyskland eller Frankrike, och ett Frankrike som saknar egen kraft liksom andra stora länder som Italien och Polen som aldrig nått sin egentliga potential, har Tyskland för nu blivit ensam herre på täppan. Det är nog inte ens förbundskansler Merkel, Tysklands och kanske snart hela EU:s ”Mutti”, helt lycklig över, inte minst med sin personligen nära koppling till den tyska samtidshistorien i en tid när nationalismens åter spökar. I den meningen tillhör Merkel en av de sista i det gamla gardet, också hon på väg ut, för vilka EU ytterst är något mer än en nationell transaktionspost.

Det är absolut en av anledningarna till den tyska omsvängningen i ett Europa som kokar i spåren av kriserna och sviktande politiskt ledarskap. Någonstans är det viktigare att få en budget på plats för att hålla ihop bygget än att den i alla delar är den bästa budgeten med att Tyskland fått ödets lott att vara satta att nu sy ihop detta som ordförandeland. EU-kommissionens stolta devis om ”Next Generation EU”, som krispaketet heter, är i den meningen passande och dubbeltydigt. Det blir nästa generation som i bästa fall undslipper en total ekonomisk och samhällelig kollaps, med att samtidigt få axla ansvaret och även någonstans betala räkningen för det.

Sverige räknar ut sig

För svensk del, kanske för att vi aldrig var med i men väl vann på kriget, ses EU väldigt mycket enkom som en kostnad. Medan andra länder kan räkna på debet och kredit i olika budgetkolumner för den samlade effekten av EU-medlemskapet, har EU i Sverige reducerats till ett rent statsfinansiellt stuprör. Vilka ekonomiska effekter som den inre marknaden ger för företag och samhälle, vilken roll som återflödet har för investeringar i infrastruktur, digitalisering och den stora betydelse EU har för Sveriges innovationsförmåga och Universitetens utveckling för stora delar av landet, genom såväl regionalfonder som forskningsfonder och det inte minst för norra Sverige, tas inte med i en samlad kalkyl för hur det ser ut för ”Sverige AB” och det försvårar en relevant diskussion. Inte ens att kostnader som tas via EU kan göras effektivare och ge större effekt och redan i sig avlasta motsvarande nationella utgifter, tas in i den finansiella kalkylen.

I realiteten är antagligen skrivningar kring det som kallas Europeisk industriell suveränitet, som blir allt mer framträdande i EU, av större vikt att bevaka vad det egentligen står för, eftersom det bortanför nödvändiga åtgärder mot statskapitalistiska länder som Kina också döljer sig ren och skär protektionism. Det kan ha större långsiktiga ekonomiska konsekvenser för ett litet utrikeshandelsberoende land som Sverige, än medlemsavgiften till EU och skär i sin tur rakt ned i de lokala och regionala näringslivsförutsättningarna, inte minst för en exportorienterad ekonomi som norra Sverige.

Det finns i allt detta en rättmätig kritik mot hur EU-medel används, men det stannar oftast vid kritik på ett principiellt plan och mindre av att verkligen göra något åt det. Det är andra sidan av att allt fokus läggs på pengen och inte på innehållet. Det kommer att bli en regionalpolitik och jordbrukspolitik kvar, vad än Sverige säger. Det kommer länder som Frankrike och Polen att se till. Det är därtill stöd som också har en betydligt större roll i Sverige än vad såväl storlek som debatt antyder. Hur det hanteras och utformas är avgörande för EU:s trovärdighet, oaktat de exakta beloppen, men de länder som inte vill betala till detta har fokus på beloppen och de länder som vill ha mer vill helst inte att någon annan styr och ställer i hur de används. Där går en skiljelinje som är väl så dysfunktionell för EU. I detta försöker EU-kommissionen stoiskt att hitta balanserna måste sägas.

För de flesta länder är återflödet en del av slutförhandlingen, att när väl budgetnivån är satt tillse att det finns ett så stort återflöde som möjligt. Alla är sig trots allt själva närmast, svårare än så är det inte. Väl där så är det förstås ett intresse för också Sverige att värna det extra gleshetsstödet till norra Sverige exempelvis, som inte på något sätt är givet men genom idogt regionalt arbete också kunnat tillförsäkras även denna gång i de liggande förslagen.

Pengarna eller principerna?!

För att hålla ned budgetnivån är tendensen just nu, att svenska prioriteringar som innovation och den gröna giv som EU-kommissionen lanserat tonas ned något mot regionalfond och jordbruksstöd som mer återställs till nuvarande nivåer, utöver, förstås, nya satsningar inom hälsoområdet givet Covid-19. Det är i sig en del av ett förhandlingsspel och kanske har Rådsordföranden Charles Michel, som är den som formellt förbereder toppmötet, lärt av tidigare misstag med att lägga fram förslag där alla kompromisser redan är inlagda, som därmed ingen kan ställa sig bakom. Det öppnar för att på rådsmötet på marginalen stuva om mellan posterna utan att allt fokus hamnar på budgetnivån som sådan.

Å andra sidan är det absolut ett uttryck för hur majoriteterna ser ut. Allt fler länder vill lägga mer på insatser som kompenserar för ekonomiska tapp i spåren av kriserna snarare än diffusa långsiktiga satsningar som inte ger återflöden här och nu, särskilt som det över tid är länder som Sverige som tjänat mest på exempelvis EU:s forskningsprogram. Det förklarar delvis konfliktlinjerna i hur regionalpolitik ställs mot forskningssatsningar, när verkligheten är att det är två sidor av samma mynt, vilket är extra tydligt i norra Sverige, där regionalfonderna byggt kapacitet för att också få kraft att ta del av utlysningarna inom forskningsfonderna, som annars inte varit möjligt.

Ett av trumfkorten för att få med länder som Sverige ändå, är att stärka mekanismerna för rättsstatens principer för att få del av EU:s stöd. Det riktar sig givetvis mot länder som Polen och Ungern och överlag ett antal länder i forna östblocket som allt mer mäler sig ur sunda demokratiska principer för lagstiftning och styrning. Där går kanske den tydligaste ideologiska skiljelinjen i dagens EU och den ser ut att öka, även om det ekonomiska stödet från EU ännu är så pass viktigt att det kan hålla tillbaka en del av den värsta maktfullkomligheten hos dessa ledare. Hittills har EU dock varit tandlöst. I realiteten kommer det att vara svårt att verkligen göra verklighet av sådana hot om stoppade stöd, men det är något som Sverige och andra nettobetalare ivrar för. Det ställer saker och ting på sin spets: Är det en mindre budget till vilket pris som helst som är överordnat eller kan en större budget accepteras i utbyte mot viss omstuvning och tydligare krav på länderna som tar del av medlen? Just nu är det tydligt att rådsordföranden Charles Michel satsar sina kort på det senare.

Flertalet Östländer är förstås inte i sin tur nöjda med det. Dels för att vara utpekade på det viset, dels för att oavsett det, så minskar regionalfonderna för många av dessa länder rejält i förslagen som ligger, till förmån för Sydeuropa. Därtill kommer huvudparten av också krismedlen att gå till andra, då Östeuropa hittills klarat sig ganska väl från Covid-19 och det även i ekonomisk påverkan, som kommer att vara grunden för fördelningsprincipen av de stöden och därmed även därmed till Sverige som är bland de hårdast drabbade länderna av pandemin. Det kan mycket väl vara så att det är på det som allt faller till helgen. Inte minst Ungern går ut hårt för att försvara sina intressen av att få fortsätta på den inslagna illiberala vägen utan inblandning från EU.

EU-kommissionen försöker hantera det genom den nya fonden för rättvis omställning som skall stödja exempelvis kolindustriberoende regioner i Polen att ställa om till mindre klimatpåverkande industri och kompensera bortfall av annat stöd. När fler länder krävde att få del av de medlen, för svensk del hamnar huvudparten i gruv- och stålindustriintensiva regioner som Norrbotten och Västerbotten i första hand, så blev lösningen att som en del av krispaketen tredubbla satsningen. I grunden handlar det om att ”köpa över” mest berörda länder, men återstår att se om det räcker med det.

På sluttampen av sluttampen eller början av densamma?

Det troligaste är att det i alla fall inte blir något beslut under lördagen. Kanske kan en kompromiss där det skruvas till lite här och där med att klockan stannas och efter nattliga överläggningar kan beslut tas under söndagen.

Alla förstår allvaret, då det är rader av regleringar och följdbeslut och genomförandeprocesser som måste igång för att vara på plats. Å andra sidan finns det för en del länder ingen förlust i att låta nuvarande budget löpa vidare, som blir om inget beslut nås före årsskiftet. De får då behålla nuvarande nivåer på regionalstödet exempelvis. Så långt lär det nog nu inte gå, men alla har ju hållhakar med att budgeten måste antas med enhällighet i slutändan.

Troligare är att det ändå måste slås i lite dörrar och vädras lite unken förhandlingsluft före det går att landa. Ryktet säger att förhandlingslokalerna redan är bokade för veckan efter. Det som varit tydligt är att Tyskland vill nå i mål för att kunna ägna hösten åt andra egentligen mer akuta frågor, med vetskap om att blir det inget beslut nu så går Europa på semester i augusti. Givet det, så kan väl ett stalltips vara att vi kanske kan se ett beslut någon gång i slutet av juli. Det är en lika god gissning som någon annan. Det finns nog ingen som kan säga något med någon säkerhet. Stämningen är fortsatt inte den bästa mellan ledarna, där många brottas med stora problem på hemmaplan, vilket i sig är problematiskt för hela EU:s beslutsförmåga. För svenskt vidkommande i förhandlingarna finns uppsidan, att när väl de slutliga förhandlingsmandaten är givna, så uppfattas Sverige generellt som en trots allt konstruktiv part som söker pragmatiska lösningar.

På måndag vet vi om och när det blir en rond II. När väl det som kallas de långa knivarnas natt är över, finns det förstås all anledning att analysera vad som kommer ut av dammet på slagfältet. Det kan ibland vara bra att påminna sig om att det var för inte för så länge sedan slagfältet hade varit något annat än ett inpyrt förhandlingsrum med korridorer fyllda av politiker och byråkrater. Det fanns en tid när det istället var just slagfält med skyttegravar fyllda av generaler och soldater. En budgetfight i EU är därmed ingen liten sak för Europa.

/Mikael Janson

Läs tidigare ”State of Play” om den tyska och franska axeln

Läs övriga ”State of Play” om läget i EU och nordsvenska perspektiv på förslagen som förhandlas

Läs Johns Kostets nyhet om förslagen kring regionala stöd som nu ligger på bordet för helgens toppmöte