State of Play: EU, staterna och regionerna - Tvåsamhet eller treenighet?!

Medan EU-länderna stångats ganska ordentligt och ett land rentav är på väg att lämna EU, så har regionerna fortsatt att arbeta på och med stöd av EU:s medel skapa utveckling, hitta samverkan och gemensamma lösningar även på europeisk nivå, att helt enkelt i vardagen göra det som EU handlar om: samverkan, utbyte och utveckling. Lite av att ”under radarn” hålla ihop det europeiska bygget i vardagen, som förstås aldrig varit möjligt utan de smörjmedel som EU:s regionala fonder och program innebär. Osäkerheten om vart EU är på väg skapar nu också osäkerhet om regionernas roll för framtiden, inklusive därmed hela EU:s regionalpolitik.

Nu blev det dålig stämning

EU har allt sedan den senaste ekonomiska krisen slog till varit en union i kris. Genom historien har kriserna snarare stärkt samarbetet och omgivande länders önskan om att få bli med i EU har drivit på en allt större union. Det nya är att kriserna avlöst varandra närmast utan slut och att en viss utmattning hos EU:s ledare har kunnat noteras, påspätt av allt mer nationalistiska krafter på hemmaplan som gjort intresset att försvara idén med hela EU allt svårare. EU har snarare fått stå som syndabocken för de egentligen nationella tillkortakommandena framför att vara lösningen på det varje land inte själva klarar av att hantera. Kanske har det lite vänt nu inklusive att krishanteringen börjar verka och ge lite successivt andrum, men det får nog framtiden utvisa.

De allmänt dåliga stämningarna mellan EU-länderna och deras ledare blev förstås inte bättre av den ordentliga chocken över ett Brexit, ett Storbritannien som röstade ur sig ur EU, på därtill så lösa grunder för ett så dramatiskt beslut som ingen vet slutet på, mer än att det kommer att bli en jobbig process för alla inblandade. Till det kommer ett antal länder som inte vill medverka i att ta emot ens en bråkdel av den bråkdel av världens flyktingar som når Europa i efterverkningarna av den stora flyktingvågen. Det gör att de kvarvarande nettobidragsgivarländerna, när Storbritannien lämnar, med Sverige i spetsen, inte vill stå för de omfattande regionala fonder och jordbruksstöd som går framförallt till bland annat just de länder som vägrar dela på EU:s övriga bördor.

Det ligger i botten av hela diskussionen om framtidens EU-budget från 2020 och framåt; ”Post-2020”. Det påverkar också regionernas roll och möjligheter för det som komma skall. Hela regionalpolitiken för EU är lite av insatsen i allt detta. Det för oss på regional nivå relevanta i det storpolitiska spelet är hur mycket enbart just storpolitik det blir eller om det också åtföljs av en insikt om att lösningarna på de utmaningar EU står inför också finns i den lokala och regionala verkligheten.

EU-kommissionen kastar tillbaka bollen till staterna över huvudet på regionerna

Det finns förstås mycket att säga om EU-kommissionen och hur den fungerar med nuvarande ordföranden Jean-Claude Juncker i spetsen, med sin roll att vara EU-maskineriets motor i en tid när mycket hackar. Uppgiften är dock inte enkel, särskilt som många länders regeringar själva är de som baktalar EU istället för att stå upp för de förslag, kompromisser och beslut de i realiteten själva medverkat till. Storbritannien inget undantag, precis tvärtom, vilket i sig är en del av Brexit-utfallet. Det går inte att under alla år tala illa om den klubb man på några månader sedan vill övertala människor till att ändå stanna kvar i.

Detta är också något som EU-kommissionen med Juncker i spetsen allt mer utmanat, att länderna inte kan fortsätta så. Den av allt att döma ganska snabbt formulerade, men tidsmässigt väl timade, Vitboken om Europas framtid som EU-kommissionen lanserade under våren som en ”studiecirkel för alla i hela Europa” är lite av att kasta bollen tillbaka till medlemsländerna om vad de vill med EU och stå upp för det i dialog med varandra och hemåt. Det finns all anledning för alla med intresse i EU:s mervärden för Europas framtid, att nu medverka i den diskussionen.

Det i allt detta lite oroande, utifrån ett regionalt perspektiv, är att nationalstaten och samverkan mellan staterna är det som någonstans ges allt fokus. Även om debatten och diskussionen skall tas ut till alla, så utgår det från i hög grad centralistiska perspektiv. Det ”regionernas Europa” som pratades mycket om i början av 90-talet var givetvis mycket drömmar och fantasier om fria regioner direkt delaktiga i EU:s beslutsfattande, som landade i etablerandet av den Europeiska Regionkommittén som regionernas församling och påverkansplattform i EU, dock utan någon egentlig makt annat än som rådgivande. EU är formellt ett samarbete mellan stater och det är nog de flesta också överens om att det är så det skall förbli.

Regionerna är med i matchen, frågan är om spelplanen följer med?

Problemet, om man vill se det som ett problem, är att EU ändå idag är något annat än det var. Huvudparten av arbetet med det som EU idag beslutar om, sker i slutändan på lokal och regional nivå. Det är där jobbet görs, det är där innovationsarbetet sker och Europas samlade konkurrenskraft skapas och framförallt; ett EU som går i olika takt inom sig, mellan länderna men ännu mer i de ännu större skillnaderna på regional nivå, kommer aldrig att heller bli starkt utåt. I längden bygger det nya källor till frustration och slitningar. Utan smörjmedel även på EU-nivå för att hantera det som i sin tur kräver anpassade strategier utifrån varje regions unika situation, förlorar EU ett av de starkaste incitamenten för samarbete och utveckling.

Även länder som Sverige måste se att utan de medlen från EU till de svenska regionerna, som i mycket är grunden för innovationsskapande investeringar runtom i landet, inte minst utanför storstäderna, innebär helt nya krav på en nationell regionalpolitik, som dock aldrig kan kompensera för den ”europeiska dimensionen”. Under lite radarn för nationell nivå sker oerhört mycket aktiviteter och utbyte på regional nivå med direkta länkar till EU:s olika fonder, program, plattformar och utbyten av allehanda slag. Är det någonstans EU idag är det som är idén med hela EU, som en samverkansplattform för gemensam utveckling, så är det på regional nivå.

Det bidrar till det kitt som regionerna är i att kunna vara en länk mellan EU-politiken och det lokala utvecklingsarbetet som i sin tur i den bästa av världar kan bidra till ett engagemang också underifrån för nyttan med EU-samarbetet och rentav ett tryck som faktiskt finns gentemot länderna från regionerna på många håll om att ta sig samman för att hålla ihop bygget. Inklusive från många håll en önskan om gemensamma EU-strategier som omfamnar också regionerna i en tid när den rådande Europa 2020-strategin om smart, hållbar och inkluderande tillväxtarbete i EU:s alla hörn börjar bli lite överspelad utan att något nytt kommit fram.

Regionerna behöver lobba för att inte ses som en lobby bland andra

Från regional horisont är det en på sina håll avsaknad av att överhuvudtaget kunna se alla demokratiska nivåer, från lokal nivå och hela vägen upp till EU, som en del av en gemensam demokratisk kraft som bygger det Europa vi vill ha, som nog får säga vara det mest utmanande. Från ledande aktörer nationellt och i EU ses regioner snarare som en lobbyorganisation bland andra som måste bevisa sitt existensberättigande för att ges en roll eller överhuvudtaget bli lyssnade till och det skapar en onödig klyfta, särskilt som EU försöker med alla medel nå ut till medborgarna som en del av att återskapa förtroendet för Unionen, när länken egentligen går, eller borde gå, via de lokala och regionala förtroendevalda. Det är de som kan se värdet av samverkan inom EU och det strategiska stöd EU ger med sina regionalfonder och andra stöd och förmedla det till i sin tur sina uppdragsgivare: medborgarna. Formeringen av politikersamverkan i EU-frågor mellan de fyra nordligaste länen i Europaforum Norra Sverige är ett exempel på hur regionalpolitiken tar denna roll.

Det finns samtidigt en missuppfattning om att regionerna måste tala med en gemensam röst för att bli lyssnade till. Som om regionerna vore en intresseorganisation eller skilde sig fullständigt från politiken på nationell nivå med sina olika uppfattningar och intressen. Den Europeiska Regionkommitténs tillkortakommande är att det blir urvattnat när gemensamma kompromisser för 300 regioner skall vaskas fram. I slutändan finns bara ett tydligt budskap alla kan enas runt: ”Regionerna måste bli hörda!”. Därmed finns en viss berättigad kritik mot att det blir lite lamt många gånger. Det må så vara, för det regionerna ger är möjlig legitimitet åt EU och bilder från olika verkligheter i EU:s gemensamma arbete, bortanför 28 politiskt tvättade nationella positioner.

Samverkan bygger inte alltid på att man är överens, utan tvärtom kan det handla om att överbrygga olikheter, rentav motsättningar. EU:s styrka ligger i Europas regionala olikheter, men en strävan till samverkan för att ytterst just undvika konflikter till förmån för gemensam utveckling. Givetvis vill varje region ha så mycket pengar som möjligt, precis som vilket land eller vem som helst annars, det är en del av förhandlingsspelet. Men, regionerna är til syvende och sidst politiska medspelare i att bygga EU:s demokrati och inte en lobbyröst bland andra intressegrupper. Regioner företräder sina medborgare precis som länderna och hela EU gör det. Vi på de regionala EU-kontoren är en del av att bygga den länken mellan den regionala politiska processen och EU:s politiska arbete i samspel med givetvis de nationella intressena. Det är flernivåstyre i praktiken, värt att värna bortanför diskussionen om kronor och ören.

Men givetvis är alla sig själv närmast, också i att kunna tänka om och tänka nytt

Men givetvis hamnar diskussionen i slutändan också där: Om kronor och ören, eller snarare euro och cent, för det avgör i slutändan vad och hur mycket som går att göra och inte, även om pengar inte är allt. Lika viktigt är att regionerna och de lokala aktörerna själva kan och vågar tänka om och tänka nytt. Det går inte att inta en attityd om att bevara allt som det är, för det kommer inte att bli så. Om detta finns det då anledning att återkomma till i kommande State of Play, att bena ut vad vi nu mot bakgrund av allt detta kan tro blir resultatet för regionernas del när dimmorna skingrats Post-2020.  

/Mikael Janson    

Läs senaste ”State of Play” om stämningsläget, ”State of the Union”, i EU

Läs ”State of Play” om spelplanen kring hela regionalpolitiken i uppstarten av diskussionerna

Se övriga ”State of Play” kring EU:s kommande budget och regionalpolitik med mera