EU:s framtida regionalpolitik

3. Regionalpolitik under stark press

På Brysselarenan dyker allt oftare rubriker som ”is cohesion policy under threat?” upp och Nicola de Michelis, närmaste medarbetare till ansvarig kommissionär för EU:s regionalpolitik, Corina Cretu, uttryckte nyligen vid en stor konferens i Regionkommittén, att alla måste ställa in sig på en framtida regionalpolitik i EU som är ”något helt annat än vad vi idag känner den som”. Det kan med fog sägas, att även om det hör till att i början av diskussionerna inför kommande förslag om en ny programperiod i EU ropa på vargen, för att mobilisera alla regionala aktörer och andra till att gå i försvar för EU:s rådande regionalpolitik med sina fonder och program omfattande alla regioner, så är det mer befogat denna gång än någonsin tidigare att ropa på vargen.

Bort från fondbidrag till förmån för låneinvesteringar

EU:s sammanhållningspolitik (cohesion policy), som den regionala utvecklingspolitiken kallas för att betona att det är ett instrument för att skapa sammanhållning inom EU genom att bidra till att utjämna skillnader mellan olika regioner, består av de så kallade struktur- och investeringsfonderna (ESIF). Fonder som syftar till att medverka till regionala strukturomvandlingar som kan bidra till att skapa tillväxt och inför denna programperiod fick tillägget ”investering” för att markera att det inte handlar om bidrag, utan om investeringsmedel för tillväxtskapande insatser.

Rörelsen att gå från synsättet bidrag till investering har skett över programperioderna och med den nuvarande EU-kommissionen har därtill fokus flyttats ytterligare från traditionella fonder med sikte på att stödja olika utpekade investeringsprioriteringar för regional tillväxt, till allt mer rena låneinstrument utan annan styrning egentligen än att bidra till och locka till ökad investeringstakt runtom i EU. Den nya fonden för strategiska investeringar (EFSI), som egentligen är ett låneinstrument för riskvilligt kapital på EU-nivå, är det tydligaste exemplet och är också en grundpelare i den så kallade ”Junckerplanen”, som fått sitt namn efter EU-kommissionens ordförande Jean-Claud Juncker.

Det skiftet i EU hänger förstås samman med den ekonomiska krisen och behovet av att få igång investeringstakten, i kombination med att trycket på att hålla nere EU:s samlade budget i vilken regionalpolitiken utgör ungefär en tredjedel.

Minska EU:s budget till vilket pris som helst

Den stora konflikten inför den nuvarande programperioden var om EU:s samlade budget skulle pressas ned till 1% av EU-ländernas samlade bruttonationalinkomst eller tillåtas växa till 1,17%, för att egentligen klara av att möta de pålagor som EU-länderna lagt på EU att hantera. De länder som betalar in mest till EU är också de länder som kanske inte så förvånande vill hålla ned EU:s budget mest, medan de länder som får del av mest omfördelningar helt enkelt kallade sig ”friends of cohesion” i den rafflande budgetstrid som stod.

Det lite nya i den förhandlingen var att från flera länder inklusive Sverige, var budskapet mer eller mindre uttalat, att EU:s budget skulle pressas ned till viket pris som helst, även om det innebar en ökad faktiskt nettokostnad för det egna landet. Tidigare har de rikare länderna kunnat ”köpas” med att ändå få tillbaka i form av strukturfonder även till deras regioner, för Sveriges del inte minst den extra gleshetsallokeringen till norra Sverige, och därmed att nettot i avgift till och återflöde från EU vägdes in i bilden, men så var inte längre fallet. I princip fanns en risk för att medlen till rikare regioner, till vilka alla Sveriges regioner hör, hade kunnat strykas för att minska EU:s samlade utgifter med det extrema fokus som låg på den totala budgetens omfattning över allt annat.

Förhandling som landade i förändringar som bäddar för kapningar

Tiden var dock inte mogen för en så drastisk kapning och i och med att EU-kommissionens i sitt förslag lagt in regionalfondsmedel till alla regioner, absolut mest förstås till de fattiga, men även något till de rika, och att man i förhandlingarna kunde pressa ned kostnadstaket till den magiska 1% via lite olika andra manövrer inklusive generella neddragningar på regionalfondmedlen, så bibehölls den grundstruktur som varit. I de konkreta förhandlingarna kom därtill Sverige rätt väl ut genom de fördelningsnycklar som användes och för norra Sverige lyckades med förenade krafter och aktiv lobbying rentav den extra ”gleshetsbonusen” säkras så att regionalfondsmedlen sammantaget i princip bibehölls på samma nivåer som tidigare.

Minnet från de förhandlingarna, som skapade ganska stora spänningar mellan länderna och aktörerna, lever dock kvar och i EU-kommissionens förberedelser inför nästa programperiod vore ett inte helt osannolikt scenario, att gå de länder till mötes som också nästa gång av allt att döma vill hålla ned budgeten, genom en rejält minskad regionalpolitik med förstås framförallt sikte på de länder och regioner som minst kan anses behöva eller ens vilja ha de fondmedlen. Till den kategorin hör Sverige. I vågskålen ligger också hela Brexit-diskussionen, med ett Storbritannien som med alla medel skall lockas kvar i EU och är en av de hårdaste kritikerna av EU-budgetens storlek och hela regionalpolitiken.

Allt står på spel med kris på kris på kris

Till det kommer förstås också den ekonomiska krisen, flyktingkrisen och växande populistiska krafter i framförallt de forna Öststaterna som gärna vill ta EU-pengarna men inte inordna sig i EU:s motkrav på upprätthållande av grundläggande rättsstatsprinciper eller att ta emot flyktingar för att fördela bördan som då snarare vore en vitamininjektion för hela Europa. Överlag håller EU allt mer på att åternationaliseras och de grundläggande idéerna om att skapa ömsesidigt beroende, bistå varandra och gemensamt beslutsfattande för att bygga fred och välstånd är allt mer ifrågasatt.

Det desperata behovet av att öka investeringstakten i ett Europa som sackar efter förskjuter också ansträngningarna mot mer av att samla ihop till riskvilligt lånekapital för investeringar där pengarna snabbast kan allokeras och ge utdelning, framför det mer långdragna arbetet med att genom stöd från EU med fokus på uttalade prioriteringar bygga regional kapacitet för tillväxt, som egentligen kanske är det Europa nu behöver mest av allt, inte minst för att fortsatt knyta ihop länder, regioner och övriga aktörer i Europa. Det är på lokal och regional nivå jobbet görs och effekterna av misslyckanden på EU-nivå syns tydligast.

Var det landar står ännu bara skrivet i de interna arbetsdokumenten

Vad det i det mest extrema fallet skulle landa i kan diskuteras. Det kan vara allt från att helt skrota regionalpolitiken till att den finns kvar men enkom för de fattigaste regionerna och för övriga är det den nya EFSI-fonden som gäller för att från EU kunna söka lånefinansierade investeringar. Sådana diskussioner är i svang, samtidigt som EU-kommissionen försöker lugna den oron med att inte blanda ihop ESIF med EFSI, även om förslagen nu går mot att allt mer kunna integrerar dem och använda mer av fonderna som grundplåt för att stimulera till mer investeringar med stöd av EFSI och det synsättet och rentav kravet från EU gentemot de som tar del av EU:s fonder och program har definitivt kommit för att stanna. Det nämns även möjligheten till en gemensam regionalfond för hela EU, med minskad totalvolym får antas, för alla att söka medel från istället för dagens nationellt och regionalt ordnade strukturer.

Det kanske i slutändan när alla har sagt sitt finns anledning att tro att det blir förändringar, men inte fullt så dramatiska. Däremot finns det all anledning att för den skull här och nu ta varningsklockorna på allvar.

Det är i sammanhanget symptomatiskt att utvärderingen av Europa 2020-strategin dröjer. Den skulle kommit våren 2015 och sägs nu komma i vår istället. Europa 2020 är EU:s tillväxtstrategi baserad på smart, hållbar och inkluderande tillväxt. Att det som är en utvärdering, som i sin tur skall ligga till grund för en uppdatering av strategin, drar ut på tiden kan förstås ha många förklaringar. Men signalerna om att det eftersträvas nya givar med än tydligare tillväxtfokus i linje med ”Junckerplanen” och att i princip hela strategin ersätts av något helt annat än bara en fortsatt ”Europa 2030” är starka. Det riskerar att undergräva mycket av det som varit på gång ute i regionerna runtom i EU och inte minst att om Europa 2020 försvinner, så försvinner också en av grundpelarna för hela nuvarande programperiods logik med struktur- och investeringsfonder som syftar till att stödja Europa 2020-strategins prioriteringar.

Det är för tidigt att säga hur det blir med det, men handlar nog i slutändan om hur mycket hänsyn som tas till de invändningar som finns mot att kasta ut barnet med badvattnet framför att revidera befintlig strategi. Även om utvärderingen inte är förslaget till det nya, lär vad som står i den indikera vartåt det bär när den väl kommer. Få tror i alla fall att förseningen inte är kopplad till den diskussionen.

Spännande fortsättning följer

Budskapen från EU förflyttas allt mer från en regionalpolitik som vi vant oss vid till en allmän investeringspolitik, samtidigt innebär det förstås att det också mobiliseras motkrafter. Övre Norrland finns genom North Sweden givetvis med i de diskussionerna. Det finns, avslutningsvis, naturligtvis också en helt rättmätig kritik mot mycket av EU:s fonder och program och att pengar går till fel saker eller inte gör någon nytta även i de fall de går till rätt saker. Den diskussionen förs dock ofta på en väldigt förenklad nivå och det finns anledning att återkomma om det i kommande ”State of Play”.

110615 Mikael M Janson