Så har då EU-kommissionen presenterat sitt förslag till budget för EU avseende åren 2021 till 2027. Ett förslag som nu kommer att diskuteras, dissikeras och manglas inom och mellan länderna i EU samt Europarlamentet för ett slutgiltigt förslag och beslut. Om det hinns med före Europaparlamentsvalet i juni 2019 är nog skrivet i stjärnorna. För även om ambitionen finns där för att inte dra ut på processen finns det så många olika ingångar, utgångar och motsättningar däremellan att det nog är en from förhoppning. Det handlar då istället om att få allt på plats under 2020 med ett nytt parlament och en nya EU-kommission på plats med allt som kan följa av det.

EU-kommissionen kallar sitt förslag välbalanserat med tydliga prioriteringar. Det kan och kommer att diskuteras, men sant är att det på många sätt ger alla något i utbyte mot ett antal sura äpplen att bita i för de flesta. Det gör att även om det lär bli ytterligare neddragningar av huvudparten av beloppen så kanske det finns en jämvikt så att i stora drag landar besluten i det som nu är föreslaget men i en sammantaget något bantad version.

Utökad men slimmad budget mot idag

Förslaget nu omfattar 1,11% av EU-ländernas samlade Bruttonantionalinkomst, BNI, mot dagens dryga 1%, för att kompensera för Storbritanniens utträde som innebär ett budgettapp. Sammantaget kompenseras det tappet med motsvarande hälften tillskott av nya pengar och till hälften neddragningar mot idag på framförallt regional- och jordbruksstödet som sammantaget står för runt 2/3 av EU-budgeten i nuläget och fortsätter minska något i andel som också varit trenden över de senaste budgetperioderna. Till historien hör att EU:s budget sett över de senaste decennierna aldrig varit så liten i förhållande till medlemsländernas ekonomier som nu och enligt EU-kommissionen motsvarar dagens budget samtidigt egentligen 1,16% av EU-ländernas ekonomi om Storbritanniens nettobidrag tas bort, att jämföra mot förslaget nu om 1,11%.

Det kan förstås låta som små belopp att prata promillen hit och dit, men är i absoluta tal förstås stora tal i reda pengar och slår därtill olika för olika länder, även om det i debatten florerar en hel del överdrifter om hur mycket ökning i avgift till EU det blir eller inte, bland annat från svensk sida, men det är förstås en del av förhandlingsspelet som nu inletts. Otvetydigt slår dock förslaget dock lite extra mot Sverige skall sägas, då den rabatt på medlemsavgiften som Sverige har och varit kopplad till Storbritanniens rabatt, föreslås fasas ut under en femårsperiod.

Utöver utökade medlemsavgifter finns också förslag om nya egna inkomstkällor för EU motsvarande sammantaget 12% av budgeten. Till redan befintliga inkomster via momsavgifter från ländernas momsuttag och en, dock mot idag reducerad, tullavgift, handlar det bland annat om en koldioxidskatt, gemensam företagsskatt i EU samt skatt på icke återvunnen plast. Det senare får nog ses som ett hugskott i en fråga som ligger i tiden, att hantera plasternas negativa konsekvenser och göra en EU-gemensam miljöskatt av det. Till saken hör att samma länder som inte vill se en höjning av sin avgift, är också de som hårdast brukar motsätta sig den typen av skatteuttag på EU-nivå vid sidan om dagens medlemsavgift och det lär inte vara annorlunda denna gång.

Det gör i sig att det finns en underfinansiering redan i förslaget och kring det lär det förstås bli en hel del debatt utöver budgetnivån som sådan. Utan egna finansieringskällor är nivån därmed nere på de 1% av BNI som Sverige och några länder satt som tak. Å andra sidan är flertalet länder idag beredda att betala mer för medlemskapet i EU, inte minst Tyskland, och så lär det bli då det finns en allt bredare insikt om att allt mer efterfrågas från EU att hantera i det som länderna inte själva idag räcker till för att lösa, såsom nu senast migrationsfrågan, och ekvationen går inte ihop utan att täcka upp bortfallet från Storbritannien med någon del extra medlemsavgift. Kanske landar kompromissen någonstans mellan 1,11% och 1% med generella neddragningar över hela linjen och diverse punktminskningar på en del av de satsningar som nu föreslås. Samtidigt skall tilläggas att de 1,11% som nu lagts redan det är i den lägre delen av skalan av vad som förväntades komma från EU-kommissionen och därmed en signal om att budgeten i förslaget är nedpressad som den är och därmed ett riktmärke att hålla fast vid från många. Tiden får utvisa hur det blir med det.

Det enda som är säkert är att det blir tuffa förhandlingar med en helt ny dynamik i att Storbritannien som varit det land som en gång krävde regionalfonder och jordbruksstöd för att få ett återflöde utöver en rabatt på medlemsavgiften, samtidigt som de varit de att hårdast över åren driva en neddragen budget, nu är borta ur leken. Det gör att länder som Sverige inte kan gömma sig bakom Storbritannien längre samtidigt som avgörandets tyngdpunkt tydligare förskjuts mot Tyskland och Frankrike som i mycket kommer att avgöra balansen som blir.

En ”modern budget” med mer fokus på tematiska områden

EU-kommissionen talar om en modern budget med mer av flexibilitet inbyggd för att över tid kunna anpassa efter förändrade förutsättningar och behov. Den ekonomiska krisen och migrationsvågen ligger bakom insikten om behovet av att inte ha så täta skott mellan olika delar av budgeten under sjuårsperioden när saker och ting förändras. Det hinner hända mycket och kan konstateras att även med diskussioner om en både kortare och längre budgetperiod så har det landat i kompromissen sju år även denna gång. Fem år anses för kort för att hinna etablera den nya budgeten innan nästa måste tas fram och tio för lång tid att binda upp sig för.

Lösningen blir att på pappret i alla fall inordna allt under mer gemensamma regelverk och möjligheter att styra om inriktning och budgetposter över åren. Det läggs också in en del reserver och även EU-centrala budgetposter som kan tas till vid akuta situationer som kan uppstå, utanför den sedvanliga ordningen att överskott ett år betalas tillbaka till länderna påföljande år, genom att i regleringarna nu tillse att medel kan ligga kvar som en buffert över åren.

Därtill skall fokus läggas på en budget som levererar resultat. Det talas överlag om en budget med fokus på de Europeiska mervärdena som är det som medlemsländerna inte själva ensamma kan hantera och med ett tydligare fokus och transparens mot de EU-gemensamma målen och prioriteringarna, som dock inte är fullt så synliga i förslagen skall sägas, samt minskad börda för aktörer att hantera EU:s olika fonder och program genom att bland annat i högre grad lita på uppföljningssystemen och granskningen i de länder och regioner som över åren uppvisat goda sådana resultat och det skulle exempelvis gälla för Sverige. Förenkling har varit ett stående mantra genom alla år, så det återstår att se hur det blir med det denna gång, men det finns tydliga ambitioner och genom att mer lita på befintliga nationella system, så möjligen kan en del av dagens dubbelkommando och redovisningskrav något lindras. Hoppet finns i alla fall.

För att hantera fokus på tydligare mervärden och ökad flexibilitet är budgeten ordnad kring ett antal huvudteman snarare än enskilda budgetposter och under dessa teman ligger olika områden och fonder samt program klustrade för att sammantaget nå de övergripande målen och sinsemellan ge stöd och möjligheter att sammanlänka och omprioritera budgetmedlen över tid.

De nya temaområdena utgörs av:

1. Inre marknaden, innovation och digitalt där forsknings- och innovationssatsningarna hamnar liksom infrastruktursatsningar genom Connecting Europe Facility (CEF) och den nya InvestEU-fonden som är ett låneinstrument som ersätter den så kallade Junckerfonden eller European Fund for Strategic Investments (EFSI) med mera och förslaget innebär exempelvis att den nya Horizon Europe som ersätter nuvarande forskningsprogrammet Horizon 2020 utökas med 60% och även en sammantagen ökning på CEF, framförallt för digital utbyggnad.
2. Sammanhållning och Värderingar där nuvarande struktur- och investeringsfonderna (ESIF) med regionalpolitiken och socialfonden med mera hamnar och dras ned på i runda tal 7% mot idag.
3. Naturresurser och miljö som bland annat inbegriper jordbruksstödet och landsbygdsfonden som minskas med i storleksordningen 5% med mer på de delar som handlar om landsbygdsutveckling samtidigt som det är mer fokus på insatser för klimatomställning och ”greening” av jordbrukssektorn och bland annat sätts tak för hur mycket stöd en enskild gård kan få i direktstöd, vilket redan nu väcker starkt motstånd hos många storbönder som kommer att känna av ordentliga neddragningar.
4. Migration och gränshantering som är ett av de nya särskilda utpekade områden som får stora tillskott mot idag i migrationskrisens spår.
5. Säkerhet och försvar som också lyfts ut som ett tydligare eget område mot tidigare och får stora tillskott för mer samordning och bättre säkerhetsarbete inklusive cybersäkerhet i en allt oroligare värld.
6. Grannskapspolitik och världen som handlar om EU:s samverkan med grannländerna utanför EU och bistånd.
7. Den sista budgetposten berör EU:s egen administration och anställda och omfattar c:a 5% av totalbudgeten.

 

Nu börjar bataljen på riktigt

Om detta skall nu Ministerrådet för ländernas räkning och Europaparlamentet för de i EU folkvalda brottas inom sig och sinsemellan. Det kommer att vara en del förfäktning och under hösten allt mer direkta förhandlingar och smällande i dörrar och bildande av olika ”ligor” mot varandra. Men var det förra gången en tydlig tudelning mellan två ganska jämnstarka ”Better Spending” med Storbritannien och Sverige i spetsen mot ”Friends of Cohesion” med bland annat Polen i första ledet, så är det betydligt mer splittrat och mångfacetterat mellan olika syn på EU:s budget denna gång. Stridslinjen mellan framförallt nettobidragsgivarländerna som vill betala mindre och nettomottagarländerna som vill få mer, som över åren blivit allt tydligare i olika syn på omfattningen av EU:s budget, har hamnat i ett helt annat läge med Storbritanniens utträde å ena sidan, men samtidigt, å andra sidan, försvagade nettomottagarländer vad gäller förhandlingsposition med framförallt de allt mer politiskt besudlade Polen och Ungern.

Sammantaget hat det öppnats ett antal ytterligare stridslinjer. En sådan är just det forna Östeuropa som idag glider in i nationalism och mindre värnande av demokratiska grundfundamenta ställt mot de mer öppna och liberala demokratierna i Väst och det är en allt mer öppen värderingskonflikt i EU. Det finns också en fortsatt konflikt mellan de nordliga starkare ekonomierna med ordning och reda och återhållsamhet mot ekonomiskt sargade sydliga länder som drabbats hårt av åtstramningspolitiken i den ekonomiska krisens spår med i grunden olika ekonomiska filosofier inbegripande sådant som synen på frihandel. Det är också en allt tydligare delning mellan Euroländer och icke-euroländer med en ökad integrationssträvan, om än i lite olika takt och strävanden, hos de förra och ett givetvis mindre intresse för det hos de senare, men med en samtidig strävan att få inflytande även över Eurosamverkan för att inte riskera att hamna i ett slags B-lag. Hur denna mångfacetterade dynamik som idag skär genom olika länderkonstellationer i slutändan landar återstår att se.

Håll utkik på Tyskland och Frankrike är väl stalltipset för att se vart det rör sig på spelplanen denna gång. Möjligen kan Polens manövrerande också indikera om det går mot full konfrontation eller anpassning för att i mer ordnade former få del av fortsatta stöd från EU och i någon mening ställa ut de mer extrema budgetrestriktiva länderna som är ganska få och lätt kan hamna i ”de omöjligas skara”. Det krävs inte så mycket för att dålig stämning som absolut finns i dagens EU och egna höga stridshästar skall förbytas i balansakter och någon slags piruettliknande gyttjebrottning i syfte att undvika haverier som annars alltid lurar runt hörnet i den kompromissapparat som är EU med sina myriader av olika intressen att manövrera i.

Även Europaparlamentets roll kan bli intressant att följa, då utgångsläget alltid är att parlamentet vill satsa på allt och samtidigt inte har makt över budgetnivåerna, men väl över innehållet i regleringarna och därmed kan sätta press även på nivåerna för att gå med på kompromisser i gentemot Ministerrådet. Allteftersom brukar dock realismen och fokus på att få inflytande över utformningen samt medbestämmande i halvtidsöversynerna, som finns inlagda i förslagen, väga över och därmed är det länderna som till syvende och sidst på det hela taget de facto ändå, som det är avsett, avgör budgetnivån och fördelningen mellan budgetposterna. Så lär det nog bli även denna gång, men är samtidigt en spelplan som kan förändras med tanke på att det är ett parlamentsval mitt i allt och därefter ett i stora delar nytt parlament som kan komma vara det som får slutför förhandlingen med allt som kan följa av det om inte förhandlingarna kommit så långt att det mesta, om inte allt, är uppbundet och inte möjligt att öppna för förhandling igen.

Det finns all anledning att återkomma när det börjar dra ihop sig, utöver att saker och ting klarnar i vad som egentligen ligger i de förslag som nu lagts men inte är helt enkla att alltid se igenom eller fullt ut kunna jämföra siffror mellan olika år och budgetperioder rätt upp och ned. Spännande fortsättning följer.

 

/Mikael Janson

Läs North Swedens nyhet om långstidsbudgeten 

Läs tidigare ”State of Play” inför det nu lagda förslaget 

Läs "State of Play" om framtida regionalpolitiken