De blivande EU-kommissionärerna under lupp 

Det nya Europaparlamentet har formerat sig formellt i sina olika partigrupper och utskott och fokus har sedan varit att ladda för utfrågningarna av de nya EU-kommissionärerna. Den processen är nu i full gång och det är många gånger tuffa utfrågningar som går att följa då alla utskottsmöten i Europaparlamentet alltid webbstreamas för den som vill ta del av diskussionen och besluten. Till skillnad mot USA, som påverkar oss alla men inte är något vi i vår tur direkt kan påverka som medborgare, är det som sker i EU:s institutioner det som formar våra förutsättningar för att hantera utmaningarna framöver utifrån de företrädare vi valt eller som har utsetts av dem vi valt. Det är av bara det skälet intressant att följa utfrågningarna. 

Den nya kommissionen kan vara på plats tidigast i december och det förutsätter att det inte drar ut på tiden med att från Europaparlamentet ge sitt godkännande. Ordföranden Ursula von der Leyen och den Höge representanten för utrikesfrågor, Kaja Kallas, är redan godkända, men övriga har nu att passera nålsögat. Bestämmer sig partigrupperna i parlamentet för att inte godkänna en kandidat måste det landet utse en ny som får genomgå samma procedur. Det kan därmed dra ut på tiden ytterligare. Europaparlamentet har ju en tradition av att vilja visa sin makt och statuera exempel, så det hör till att ett antal kandidater får komma tillbaka med kompletteringar för att bli godkända och någon eller några också att inte bli godkända alls.  

Det har spekulerats i att exempelvis ungraren från det regeringstrogna partiet under Orbán gjort sig omöjlig i parlamentets ögon och att även den blivande regionalkommissionären med sin bas i italienska premiärministern Melonis nationalistiska partigrupp är några som skulle kunna bli föremål för extra tuff behandling. 

Intern strid eller borgfred i en allt mer fientlig omvärld?! 

Samtidigt finns det en växande insikt om att världen brinner och EU kan inte ägna sig åt interna strider på det viset. Det brådskar med att få en aktiv och funktionell ledning på plats. Utfallet i presidentvalet i USA ger bara ytterligare syn för sägen med att Europa är allt mer ensamt och måste hantera sina egna utmaningar utan att förvänta sig stöd från andra, snarare tvärtom.  

Därtill finns en rent krass terrorbalans mellan de olika partigrupperingarna som gör att man kanske ändå inte vill utmana på det viset med risk att det blir hela havet stormar som också slår tillbaka mor de egna leden utan att frambringa bättre kandidater. Exempelvis anses ju den ungerska respektive den italienska kandidaten vara de mer moderata och pragmatiska i sina respektive partigrupper.  

De förändrade politiska balanserna efter parlamentsvalet gör också att om någon kandidat inte godkänns på andra grunder än att vederbörande faktiskt med bred enighet inte anses mogen uppgiften, så kommer av partipolitiska skäl motkrafter att väckas för att få petat bort någon annan i det andra lägret. Det gör att det finns en återhållsamhet inbyggd. Det som möjligen kan få parlamentet att samla till strid är om för många kandidater är för vaga i sina svar, vilket är något som skapar irritation hos parlamentarikerna i gemen. 

Det återstår att se, men finns mycket som tyder på att med lite krumbukter och en och annan kandidat att få svettas lite extra så blir det ändå en på det hela taget ganska smidig process, även om tonläget stundtals varit högt.     

Oklara strukturer med förhoppningar om mer samlad lyskraft 

Överlag är det ingen självklart lyskraftig EU-kommission som är för handen så här initialt. Det minskar möjligen i sig friktionen gentemot enskilda kandidater, samtidigt som det sätter än mer ljus på dess ordförande Ursula von der Leyen vars mandat fortsätter från den nuvarande EU-kommissionen och i vilken hon etablerat sig som den obestridliga lysstjärnan för EU i alla sammanhang. Det skall för den skull inte förväxlas med faktisk leverans, som är en förstås mer komplex bild beroende på vem som tillfrågas. Det blir dock allt viktigare vem som tar ledningen och på vilket sätt i ett EU där många givna aktörer i att driva EU framåt är försvagade, såsom Frankrikes Macron och Tysklands Schultz.  

Europaparlamentsvalet var i det ljuset något av en värdemätare på tillståndet i EU, som sig bör, där mycket av det som formulerats i tidigare ”state of play” om efterverkningarna av Europaparlamenstvalet håller streck för vad som formeras nu. Även om den breda politiska mitten höll stånd som det heter, så sker en förflyttning högerut politiskt som spelar roll för diskussionerna och styrkan i de politiska mandaten för den kommande mandatperioden.  

Strukturen för den nya EU-kommissionen är också sådan att den sätter ordföranden i centrum genom sex exekutiva vice ordföranden med under sig ett antal kommissionärer som rapporterar till dessa ordföranden i olika överlappande grupperingar. Frågan som alla nu ställer sig är om det blir ett lyckat grupparbete mellan de olika stundtals ännu lite oklara ansvarsområdena och gränsdragningarna mellan olika policyansvar som är tänkta att bryta stuprör och stärka samverkan mellan kommissionärerna, eller om det blir mer av ett härska genom att söndra på olika nivåer? Det troliga är väl någonstans både och. Risken med det är att det över tid bokstavligen kloggar igen processerna internt med otydliga och samtidigt starkt centraliserade strukturer 

Det kan bli avgörande att medlemsstaterna orkar matcha en EU-kommission som har visat en allt starkare tendens att gå in i att centralisera och detaljstyra. Länderna får nog sägas ha gett EU-kommissionen ganska fria tyglar genom att delegera också väldigt långtgående politiska beslut när det inte gått att enas. Samtidigt behöver EU en stark motor som driver arbetet utan att låsa sig  i blockerande minoriteter i en tid av krig i Europa som lätt kan ge oöverblickbara spridningseffekter om varje land allt mer går för enkom sina egenintressen. Detta utan att någonstans ytterst tappa i att politiken bottnar i att företräda medborgarna i länderna, men också att inte minst regionerna är företrädare för de intressena och behoven runtom i EU med sina olikheter.  

Frågan är vad som i nästa steg kommer ut av det för de nya mandaten som formeras i EU? 

Nästa långtidsbudget är huvudnumret  

Det stora nästa är då kommande långtidsbudget för EU, den så kallade Multiannual Financial Framework (MFF), att vara på plats från 2028. Det vi hör är att ambitionen är att den i realiteten i princip skall vara färdig redan i mars och det innebär ju en väldigt kort tid för de nya EU-kommissionärerna att sätta sin prägel på de huvuddrag som Ursula von der Leyen tydligt stakat ut redan i sina så kallade mission-letters, uppdragsbrev, till respektive kommissionär och olika strategiska tal inför och efter sitt omval som ordförande.  

Det är höga ambitioner som pekas ut, med nya anpassningar för en ny tid i en utmanande omvärld, jämfört med den riktning som lades fast inför förra mandatet där den gröna given stod i fokus. Sedan kom en pandemi och ett krig och delvis har EU:s egna detaljregleringar och begränsningar med goda syften inom klimat- och miljöområdet i sig bidragit till att EU hamnar efter ekonomiska stormakter som USA och Kina ur ett tillväxtperspektiv, som späs på av industrisubventioner och tullar från dessa som begränsar EU:s handelsutbyte och handlingsutrymme. Någonstans försvann det andra benet i den gröna given, som vid sidan av att sätta upp regler och få stopp på klimatpåverkan, också skulle tillse att göra EU ledande i ny teknik och grön industri och därmed göra även ekonomin konkurrenskraftig i global framkant genom omfattande gröna industrisatsningar och affärsmodeller. 

Det kompenseras nu av att fokus i EU istället är just helt och fullt på konkurrenskraft, vid sidan om förstås säkerhetspolitiken som seglat upp som prioriterat för EU. I detta med konkurrenskraft finns vikten av grön industri som en nyckel att fortsatt bygga på, men har också tillkommit att kunna göra satsningar på militär industri samt överlag det som kallas en clean industrial deal snarare än ren green deal. Att få den inre marknaden att fullt ut fungera är en del i det för att stärka EU:s egen ekonomiska bas.  

Ny industripolitik för europeisk konkurrenskraft 

Avsikten är att på europeisk nivå stötta värdekedjor inom utpekade sektorer där EU ligger efter omvärlden och inte har en egen industri och därmed gör ekonomin sårbar avseende elektrifiering, digitalisering och egen tillgång till såväl råvaror som industriell egenförsörjning och motsvarande. Kopplat till det kommer huvudfokus för nästa MFF utan tvekan att vara ett budgetpaket med fokus på att utveckla konkurrenskraft genom olika stöd och plattformar där exempelvis nuvarande forsknings- och innovationsfonder kan tänkas bakas in tillsammans med olika direkta industri- och investeringsstöd.  

Till det skall läggas en ny budgetlinje som syftar till säkerhetspolitik och att genom samverkan med andra länder stärka EU:s roll i världen och kunna upprätthålla behoven av flöden av externa resurser samt tillförsäkra en tryggare och stabilare omvärld vid sidan av utökad egen militär förmåga. 

Kvar finns de lokala och regionala utvecklingsmedel som idag ligger utfördelade via instrument som Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska Socialfonden och Landsbygdsutvecklingsfonden med flera, men också annan finansiering för kompetensförsörjning och utveckling inom dagens Erasmusprogram och andra mer centrala EU-medel som kan räknas till dessa utvecklingsmedel. Det är tydligt att det i en kommande struktur kan komma att samlas i en tredje pelare där det som hör till sammanhållningspolitiken i bredare mening hamnar i något slags mer nationella ordnade kuvert.  

Mindre pengar att leverera nationella resultat, reformer och konkurrenskraft  

Med alla behov i EU samtidigt som det inte finns ett direkt intresse för att från medlemsländerna låta EU kosta mer, även om det av nödvändighet kommer att behöva kosta mer med alla utmaningar att hantera som länderna lägger på EU, blir det helt visst sammantaget mindre pengar i sådana nationellt ordnade finansieringsformer mot regionalstöden i sammanhållningspolitiken idag. Särskilt som jordbrukspolitiken, som också räknas in i en sådan nationell pott, har fått tydliga utfästelser om att bli värnat efter arga bondedemonstrationer i Bryssel och att därtill i spåren av krig och kriser även livsmedelsförsörjningen behöver stärkas i EU.  

Dessa regionalstöd har varit av mycket stor vikt för norra Sveriges utvecklingskraft. Hur eventuella strukturer ser ut i form av olika program eller delområden i mer samlade fonder att hanteras via nationell nivå snarare än direkt utfördelade regionalt är ännu ingen som vet. Det gäller även hur fördelningen ser ut, om det blir platsbaserat som idag med exempelvis en extra så kallad gleshetsallokering till norra Sverige i regionalstödet för regionens specifika behov eller mer sektorsinriktat via helt nationella strukturer. Det skulle kunna vara mycket som formas på liknande sätt som idag och är ofta svårt att ändra från grunden när alla krafter och motkrafter sagt sitt. Det är dock tydligt att siktet är inställt på effektivare system där pengen fördelas ut centralt från EU till länderna med rakare koppling till utbetalning för uppnådda resultat och att det också handlar om att understödja nödvändiga strukturreformer som kan bidra till att stärka EU:s samlade konkurrenskraft.   

Riktningen är därmed tydlig i strukturer som också jackas in i EU:s mervärden avseende gränsöverskridande samverkan kring att gemensamt bidra till europeiska värdekedjor inom utpekade sektorer. Det reser frågor om vilken roll och inflytande den regionala nivån i så fall kommer att få och hur det i sin tur gör det möjligt för lokal och regional nivå att bygga utvecklingskapacitet och attrahera rätt kompetenser? Risken är att nationell nivå snarare kan se det mer som ett direkt återflöde i statskassan utan behov av att ha en tydlig och förankrad dialog med lokal och regional nivå, med resultat att det blir mer av att lokalt jaga efter pengarna där de finns på annat håll än att bygga sin egen utvecklingsförmåga med givna resurser. Det kan gynna några, men troligen missgynna fler, där det redan idag är svårt för många små aktörer att dra nytta av det som finns, trots stora behov.  

Tidigare ”state of play” kring framtida utveckling av EU:s fokus på konkurrenskraft och regionalstöd är i det perspektivet lika giltiga i de delarna, att fortsatt följa.  

Regionernas roll bygger på regionalt engagemang att föra fram i EU 

Hur det landar återstår ännu att se, plus förstås att fortsätta spela in norra Sveriges perspektiv och gentemot EU göra det inte minst genom samverkan mellan de 14 regionerna i Northern Sparsely Populated Areas (NSPA), som före sommaren tog en position om framtidens regionalstöd i en kommande ny budget och arbetar med en OECD-studie för att ge underlag för diskussionerna i EU om behoven.  

Under våren kommer bilden att klarna för att formellt ligga på EU:s bord till senast i juli för förhandlingar mellan länderna och med Europaparlamentet, även om det viskas om att det kan bli förskjutningar beroende på det tyska valet i september, för att inte hamna mitt i den valkampen (om det inte blir ett nyval före det, vill säga). Tyskland är en stor och viktig ekonomi som varit en motor för Europa men som nu hackar betänkligt, precis som hela EU. Det är en utmanande tid att ha respekt för de intressekonflikter som finns att hantera. Regionerna spelar roll, men vilken roll är frågan?! 

Det gäller därmed att vara med i den diskussionen som en fortsatt konstruktiv partner. 

Följ utfrågningarna av EU-kommissionärskandidaterna här 

Läs om den nya EU-kommissionen här 

Läs om EU-kommissionens huvudprioriteringar för mandatperioden här 

Läs State of Play om EU efter Europaparlamentsvalet här 

Läs tidigare State of Play om EU:s konkurrenskraft här 

Läs tidigare State of Play om förspelet för framtidens regionalpolitik här 

Läs om NSPA Forum och bland annat OECD-studien här  

Läs NSPA:s position om regionalpolitiken i en ny EU- budget (PDF) här 

Fotografi: Dati Bendo, European Union 2024