Kattrakande om alla poster att fördela i en inre terrorbalans 

Första fokus, efter att partigrupperna formats och utskotten valts, vilket sker i juni och juli och inte är givet på förhand exakt hur grupperingarna blir, är att konfirmera ordföranden för den inkommande EU-kommissionen och därefter förbereda och genomföra de tuffa utfrågningar som varje ny EU-kommissionär måste genomgå före det att EU-kommissionen kan få ett samlat godkännande mot slutet av året. Alla EU-länder skall under sommaren nominera sina kandidater till kommissionärer. EU-kommissionärerna utses av sina regeringar och kommer därmed oftast från regeringspartierna, även om deras uppdrag är att vara opolitiska och företräda EU:s gemensamma bästa. Det gör att i realiteten avspeglar alla de tre centrala institutionerna i EU; EU-kommissionen, Ministerrådet och Europaparlamentet, de politiska strömningar som råder. På vägen kommer någon av de förslagna kommissionärerna att få tummen ner, antingen för att inte leva upp till kraven eller för att offras på det politiska maktspelets altare. Det hör till.   

Ofta är det ett kattrakande kring fördelningen av de centrala posterna till vilka räknas; ordföranden för EU-kommissionen, Talmannen i Europaparlamentet, EU:s utrikeskommissionär samt ordföranden som leder Europeiska Rådets möten där regerings- och statscheferna sammanträder. Dessa skall fördelas mellan olika länder och partigrupperingar i någon slags institutionell terrorbalans. Det ser nu ut som om pusselbitarna denna gång faktiskt kan falla ganska snabbt på plats före sommaruppehållet vid Europeiska Rådets toppmöte i slutet av juni. Sedan gäller det att Europaparlamentet också kan samla sig till en lika snabb process, även om de mer extrema högerkrafterna inte minst kommer att vilja markera sin stärkta position och överlag vill Europaparlamentet alltid markera sin makt av att inte vara ett transportkompani.  

Det intressanta är därför att titta på hur exempelvis Manfred Weber, ledaren för den största partigruppen, det konservativa Kristdemokratiska EPP som också gick framåt i valet, tar sig an detta. Även om det socialistiska partiet (S&D) och framförallt liberalerna (RE) minskade, så blev det inte det framgångsval för ytterhögerpartierna som det såg ut att bli, även om de gick framåt. Fortfarande behöver politiken i huvudsak formas i mitten snarare än i ett utvidgat nationalkonservativt block. Det kan dock uppstå lägen när det kan ge möjliga majoriteter och även en lockelse att bredda partigrupperna genom att ta in partier som idag räknas till de mer nationalistiska och populistiska krafterna. Inflytande i Europaparlamentet handlar om att som parti på nationell nivå ingå i en så stor partigruppering i EU som möjligt med någorlunda likasinnade partier. Det är det som ger ordförandeposter, talartid och tunga rapportörskap.  

Högervågen som kom av sig med mer kraft än någonsin i EU 

Marginalerna är mindre nu när de högerextrema och populistiska krafterna vuxit i styrka. De är dock fortsatt splittrade och därtill skedde under valrörelsen övertramp som skapar mer split. Tydligast är Alternative für Deutchland som väckte nazistiska andra världskrigsminnen som fick Le Pens franska Nationell Samling att slå bakut. Nationalister är trots allt nationalister, även om de är bland de mest framgångsrika i att arbeta globalt med likasinnade krafter. Den stora skiljelinjen i EU är synen på Ryssland. Inte så mycket avseende den ryska nationalismen och Putins kamp mot ”det vänsterliberala klägget”, som hur att förhålla sig till det faktiska kriget i Ukraina. Alla de nationalistiska grupperingarna, även på de mer extrema vänsterkanterna, har i olika grad utbyte med ryska krafter och när krigströttheten i väst går att kapitalisera på så gör de det. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, som tillhör EPP, blir i det en bricka i spelet och det ligger henne i fatet om hon inte får EPP att söka tydligt stöd i mitten för att rendera nödvändiga röster för hennes fortsatta ordförandeskap. Det finns kritiker mot Ursula von der Leyen och det kommer att krävas nya tag om EU-kommissionen skall fortsätta leverera. I grunden är dock hennes kandidatur ohotad om det politiska spelet inte går överstyr. Just nu sätter dock alla press från sina olika håll för att ta egna positioner. 

Högervågen kom kanske lite av sig, mer i norra Europa än i övriga Europa. I flertalet länder och inte minst några av de tyngsta gick extremhögern fram ordentligt. Betydelsen av det kan inte negligeras. Det finns en rörelse i Europa med allt fler nationalistiska regeringar eller regeringar beroende av sådana partier och så ett Italien som styrs av det Italienska Brödraskapet. Italiens premiärminister Giorgia Meloni, som regeringschef och partiledare för ett högernationalistiskt parti med rötter från Mussolini i ett av EU:s stora länder, är nu en av nyckelspelarna avseende vilken roll de mer högerextrema krafterna tar sig. Förenklat är frågan om de väljer att luta sig mer mot mitten och därmed i större grad dra isär gapet till de mer uttalat extrema partigrupperna eller om de drar övriga konservativa krafter mot ett mer samlat högernationalistiskt block. Det är inte för inte som Ursula von der Leyen närmat sig Meloni under det gångna året. Det handlar om realpolitik och att hålla sina potentiella med- och motkrafter nära för att ha alla vägar öppna.  

När utfallet i Europaparlamentet blev som det blev kan vänstern och mitten sätta förnyad press på att von der Leyen och EPP inte bjuder in Meloni och hennes partigrupp ECR i dansen, då EPP inte kan bygga på en sådan allians fullt ut. Å andra sidan har ECR möjlighet att sätta käppar i hjulet för den cementerade oheliga allians som S&D och EPP hållit fast vid över alla år med framförallt den liberala gruppen, av och till den gröna, att agera vågmästare och därmed tillskansa sig ett inflytande. Det visade Meloni genom att det inte blev något beslut om Ursula von der Leyen redan vid mötet i veckan mellan stats- och regeringscheferna. Det är med andra ord en balansakt i den högre skolan som just nu pågår, men troligen blir det i slutändan ett ganska odramatiskt status quo, med några eftergifter här och där åt olika håll.  

Har vi tappat den gröna given eller blir den konkurrenskraftig igen? 

Migrations- och klimatmotståndet är ju redan politiskt starkt som det är exempelvis. Med bondeprotester och klimatförnekare som skjuter fram sina positioner och inte minst högerkrafterna kapitaliserar på, inklusive att förneka Ukraina tillgång till en viktig marknad för sitt jordbruk som egentligen inte förklarar något av böndernas problem, så har EU-kommissionen hamnat på defensiven. Från att ha stått hårdnackat på barrikaderna för driva igenom klimatåtaganden som ju varit Ursula von der Leyens stora nummer, utöver att ha tvingats hantera Covid-19-pandemin och kriget i Ukraina med följande ekonomiska och andra kriser, så har det sista året varit lite fram och tillbaka när motstånd rests.  

Till en del har EU-kommissionen bidragit till motståndet genom att pressa på omfattande lagpaket på en aldrig tidigare skådad detaljnivå utan tid för egentliga analyser av konsekvenser och ens att olika delar hänger ihop på ett konsistent sätt. Det skapar successivt motstånd hos även många som är för den gröna agendan men ser att det får oförutsedda och rentav orimliga konsekvenser och till och med blir kontraproduktivt för klimatarbetet. Skogsfrågorna är ett sådant exempel. Med tidigare EU-kommissionären och förste vice ordföranden med ansvar för den gröna given, Frans Timmermans, vid rodret tappades det andra benet av den gröna given lite bort. Om det ena var att driva igenom åtgärder för att hantera klimatutmaningen genom begränsande regleringar, så var det andra att det också skulle skapa nya näringar och branscher och en omställd industri som satte Europa i global ledning för en grön konkurrenskraftig ekonomisk utveckling. Det blev mest regleringar och när pendeln slår är budskapen nu istället konkurrenskraft, konkurrenskraft, konkurrenskraft. Till det kan läggas säkerhetspolitiken.  

Det pratas om en ”clean deal” snarare än en ”green deal” och att nu är det som behöver göras för klimatet på plats och därmed kan EU lämna det fokuset. Det finns en viss sanning i det. Mycket är beslutat och klart och svårt att riva upp när det väl är på plats. Det ökande motståndet har i sig varit argument för att skynda på innan det är för sent politiskt med ett nytt Europaparlament, där även den stora EPP-gruppen försökt dra nytta av klimatmotståndet för att inte ge fritt spelrum till de mer extrema krafterna. Därtill tar Ungern över ordförandeskapet av EU nu det andra halvåret 2024 med deras nationalistiska och såväl Rysslands- som Kina- och Trumpvänliga agenda, inklusive när det kommer till klimatpolitiken. Det är i sig en av anledningarna till att pressen på att nu få pusslet på plats är stor, innan nya krafter får luft.  

”Make Europe Great Again!” med Ungern vid rodret 

Det kan noteras hur den strategiska agenda som skall antas av det Europeiska Rådet i juni och som skall styra EU:s arbete för den nya mandatperioden knappast nämner klimatet. Frågan är dock hur mycket nedtoningen av klimatet är en taktisk manöver och ändå kan tänkas komma tillbaka när väl allt är satt för att ta sig an de nya mandaten de kommande fem åren. Det förändrar dock inte att en förändrad värld innebär att det som nu pratas om är konkurrenskraft och säkerhetspolitik som nummer ett i allt i EU. Så lär det förbli. I en värld som alltmer liknar Orwells ”1984” med uppdelade geopolitiska block som slåss om sina randområden mellan sig och om Trump kommer till makten i USA så kommer det att bli etter värre, så är det en relevant fråga den om hur EU skall stärka den egna konkurrenskraften. Just nu pekar det mot mer av egentligen gammal industripolitik, om än i en grön klädnad. 

Kanske fångar Ungern tidsandan med sin slogan för sitt ordförandeskap i EU; ”Make Europe Great Again”, även om det inte känns helt nytt och fräscht och frågan är vem som sätter det skämtet i halsen. En annan fråga är om Viktor Orbáns parti Fidesz kommer att ansluta sig till Melonis partigrupp ECR eller inte. Det skulle förstås stärka den gruppen, som redan växer med en brokig skara partier, samtidigt blir det två fixstjärnor och rysslandsfrågan blir avgörande, där Italien, med en historiskt mjuk syn på Ryssland ändå varit starkt kritiska till invasionen i Ukraina, till skillnad mot Ungern. Tiden är sannolikt inte mogen riktigt ännu för en annars i grunden ganska gemensam politisk agenda. 

Viktor Orbán, Ungerns självvådlige premiärminister som drivit Ungern mot den illeberala demokrati han själv hyllar och som i alla bedömares ögon inte längre kan kallas en fullvärdig demokrati, är givetvis ytterligare en central aktör. Hans krassa kalkyl är att Ryssland, utöver en politisk hållning från Putin att se upp till och dra fördel av, kommer att vinna och att det för Ungern därför är mer gynnsamt att motsätta sig EU:s och för den delen NATO:s stöd till Ukraina och istället sätta sin ekonomiska tilltro till Kina utan egentligen några begräsningar, plus förstås att få full del av EU:s alla olika stöd även om EU inte bör få bestämma något. Hans parti, Fidesz, åkte dock på ett bakslag i Europaparlamentsvalet och det var till ett uppstickarparti som mer kan ses som en utbrytning än ett riktigt oppositionsparti. Skiljelinjen går vid ett något mer modererat förhållningssätt och att inte göra Ungern till en paria i EU med landets idag i grunden rena och skära statskorruption med EU-pengar. EU-kommissionen försöker komma åt det, men tvingas samtidigt betala för att Ungern inte ska dra vetokortet när det kommer till exempelvis sanktioner mot Ryssland. EU-valet visade ändå på ett missnöje från väljarna i Ungern. 

Men så var det ju Polen också att fixa hantverket att känna igen oss i 

Det skall nog inte dras några växlar på att Orbán i det sista ändå släppt igenom sanktioner mor Ryssland i EU och hjälp från NATO till Ukraina med ett något mildrat tonläge. Det kan antyda en viss justering för att bibehålla greppet. Det återstår att se. En mer intressant dynamik är motpolen i Polens nya premiärminister Donald Tusk, med sin dels långa bana i EU, dels upphöjd genom att ha utmanat högerkrafterna i Polen och fört tillbaka landet in i kärnan av EU igen, rentav mer än någonsin att Polen kommer att spela en roll de närmaste åren. Han är något av EPP:s och hela EU:s nya hjälte som kan ha förmåga att balansera de olika krafterna med en legitimitet som kan bli avgörande för den vågskål EU just nu befinner sig i. Polen är ett land som dragit stor nytta av EU och kunnat ställa om stora delar av sin ekonomi och därtill att ha Ryssland och Ukraina som grannar och för vilka Ukrainas kamp också är Polens på många sätt.  

Kanske är det Tusk och Meloni, som båda gick stärkta ur Europaparlamentsvalet, som kommer att vara centralgestalter i det som nu formas i EU. Givetvis handlar allt inte om personer, men på samma sätt som ledamöterna i Europaparlamentet spelar större roll än i exempelvis Riksdagen, så spelar stats- och regeringscheferna och dynamiken mellan dem en större roll i EU än i svensk rikspolitik. Det är intressant i sig att i ett EU där annars Frankrike och Tyskland varit det givna kraftfältet, så är det inte riktigt så denna gång. Kanske blir Macron en lame duck efter det franska valet, kanske rider Olaf Schulz i Tyskland ut stormen som det faktum att Alternative für Deutchland är största parti i alla östra delstaterna fört med sig, men är försvagad i ett Tyskland som varit EU:s motor men idag hackar betänkligt, vilket är dåligt i sig för hela Europa. 

Det finns alla chanser att pusselbitarna faller på plats bara för att alla är så sammanflätade att de inser att det finns inga alternativ som inte innebär fullt kaos i en värld av krokodiler som inte vill annat än att tugga i sig EU-länderna var för sig. Den insikten får även en och annan värsta nationalist att vilja gömma sig i EU:s hägn. Kriser stärker EU sägs det. Det är nog för tidigt att säga om det stämmer fortsatt, men inget tyder egentligen på motsatsen, såvida inte de svagaste länkarna i kedjan sätter igång kedjereaktioner som ger att hela havet stormar. Så oförutsebart är det. Då kan faktiskt EU-projektet ganska snabbt haverera på samma sätt som många inte trodde att ett fullskaligt anfallskrig i Europa skulle vara en vardag 80 år efter andra världskriget. Grundtipset är att det nog blir ungefär som förut och att EU gör det EU är bäst på; att vara lite för sent, lite för lite och lite för omständligt, men någonstans tuggar det på och hanterar det som länderna själva inte längre klarar av. Det går nog att satsa på att när dammet lagt sig blir det inte så jättestor skillnad mot hur det varit, men är samtidigt nog säkrast att gardera med kryss ändå. 

Det är i vilket fall en spännande tid, som alltid i EU, i en värld med stora orosmoln att skingra. Vad allt detta betyder för norra Sverige finns det anledning att återkomma om. 

/Mikael Janson 

Läs om Europaparlamentet här

Läs om Europaparlamentsvalet och utfallet här

Se tidslinjen för processen kopplat till Europaparlamentsvalet här

Läs tidigare ”state of play” om uppspelet kring EU:s regionalpolitik här 

Läs tidigare ”state of play” om EU:s omstöpning av konkurrenskraftsbegreppet här 

Läs ”state of play” om Ursula von der Leyens sista “state of the union” för mandatet här