Ett lågmält men kraftfullt linjetal

Den 13 september höll EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen sitt linjetal i Europaparlamentet om tillståndet i EU. Det var en påtagligt samlad och i någon mån lågmäld kommissionsordförande som under en timma, vilket är jämförelsevis långt i sammanhanget, gav breda penseldrag i ett för Europa allvarligt läge. Det som levererades kan liknas vid att ge sig själv ett antal uppdrag att fortsätta med under ett fortsatt mandat, snarare än ett brandtal i syfte att plädera för en åternominering. Samtidigt talar resultaten sitt tydliga språk i Europas huvudstäder där avgörandet fälls för vem som i slutändan blir ny ordförande, även om Europaparlamentet gör allt i sin makt för att hålla initiativet i att fälla det avgörandet. Skulle Ursula von der Leyen vilja fortsätta en mandatperiod till som kommissionens ordförande är det en lågoddsare att hon skulle få det, uppbackad som hon är av Frankrike och Tyskland, men även många som ser en effektiv och tydlig ”doer” som tagit EU genom ett antal utmaningar som ingen varit förberedd på.

Utöver att i sitt första linjetal 2019 lansera och driva EU:s stora gröna giv för att hantera klimatkrisen som varande Europas och hela världens ödesfråga, där hon också lyfte fram industrisatsningarna i norra Sverige som ett föredöme, så kom slag i slag först Covid-19 pandemin och sedan Rysslands krig i Ukraina. Något som i sin tur satt ekonomi, energisystem och europeisk sammanhållning i ordentlig gungning. Det går inte att frånsäga Ursula von der Leyens roll i att hantera detta och hålla ihop bygget genom dessa utmaningar. Dels genom en arbetsmoral som få; inte för inte inredde hon en lägenhet om 25 kvadratmeter för att bo på sin arbetsplats högst upp i EU-kommissionens huvudsäte Berlaymont i Bryssel. Dels genom en kommunikativ förmåga som få, som i sig gjort att hon fått status som EU:s president, fast EU inte har en president. En roll hon givetvis också tog i detta tal med att göra tydligt att det varit hennes prioriteringar och respons på kriserna som satt agendan och utfallet.

Krishantering som också återverkar på det löpande arbetet

Det finns dock baksidor med det, som blir allt tydligare ju mer arbetet går in i mer löpande ordinarie processer och inte akut krishantering. Det är allstomoftast bara Ursula von der Leyen som görs synlig framför det slit som övriga kommissionärer och EU-kommissionen kollektivt bär att hantera. Kraven på medarbetare och hela EU-systemet att leverera mycket och snabbt ned i detaljer på ett tidigare aldrig skådat slag innebär att det någonstans börjar tas genvägar utan alla fakta på bordet och därtill en maktförskjutning till EU-kommissionen att hantera genomförandefrågor som egentligen är direkt politiska avvägningar, men drunknar i alla stora och omfattande paket som presenterats och förhandlas på löpande band.

Därtill ständigt nya initiativ som inte tar hänsyn till vare sig befintliga redan pågående liknande arbete och mekanismer eller har en egen tillräcklig finansiering, utan att ytterligare skapa nya parallella stuprör och komplicerade strukturer med bristande intern samordning med behov av att plocka från befintliga strukturer. Lagstiftningspaketet ”Fit for 55” med syfte att minska EU:s koldioxidutsläpp med 55 procent till 2030 mot 1990 års nivåer är syn för sägen. Ambitiöst, omfattande och i grunden bra och därmed något som de flesta står bakom, men samtidigt så omfattande ned i detaljer som få, inklusive de som arbetar med förslagen inom de olika enheterna inom EU-kommissionen, kan överblicka.

För oss i norra Sverige har i allt detta skogsfrågorna hamnat i kläm. I grunden beroende på att enkla teoretiska modeller fått styra för att lösa utmaningen att utsläppen inte kan minska i den takt som krävs för EU som helhet och därmed måste upptaget öka i den kolsänka som skogen allt mer kommit att ses som. En enkel lösning som dock inte håller vid mötet med hur det fungerar i verkligheten och därtill i slutändan ställer sig i vägen för skogens roll att genom ett fungerande skogsbruk vara en del av lösningen och inte problemet för klimatarbetet. Ambitionerna, hastigheten i processerna och därtill Covid-19 pandemins nedstängning som försvårade dialog och utbyten kring olika perspektiv har i sig blivit ett hinder för att i slutändan nå i mål med en bred samsyn om tagen. Vi har från norra Sverige fått jobba hårt för att få in våra perspektiv och knåda om förslagen till att bli beslut som faktiskt bidrar till de klimatambitioner flertalet ändå delar och med det fortsatt kunna ha ett aktivt skogsbruk som en del av mixen för ett aktivt klimatarbete också framåt.

Imponerande krishantering och att Ukrainas sak är Europas

På det hela taget är det nog dock få som inte är imponerade av Ursula von der Leyen. Det är mer en fråga om hon själv vill fortsätta eller inte, för ryktena gör gällande att hon vuxit fram som en mycket het kandidat att ta över rollen som generalsekreterare för NATO, därtill tidigare tysk försvarsminister som hon är. I ljuset av det höll hon i sitt anförande en påtagligt låg profil kring Ukraina. Det är inte tu tal om engagemanget för Ukraina och att, med starka krafter inom EU som velat lyssna in Ryssland, baxa fram det breda och starka stödet för en samlad linje med sanktionspaket efter sanktionspaket mot Ryssland och stöd till Ukraina är faktiskt imponerande. Frågan är hur länge det håller, särskilt om framgångarna i Ukrainas offensiv uteblir. Det State of the Union-talet gav för handen var i alla fall närmast determinismen i att Ukraina nu är på väg att bli EU-medlem.

Det ligger långt fram i tiden och kriget måste ta slut först, men nya stora satsningar för att bygga upp Ukraina och bistå i allt det som måste göras för att Ukraina skall bli fullödig medlem var tydligt och det i sin tur betyder att övriga kandidatländer i Balkan och österut också ges samma status och incitament. Det är nödvändigt för att kunna fortsätta ge Ukraina det snabbspår de nu ändå har att komma in i reella medlemskapsförhandlingar. Det var därmed också ett tydligt budskap i State of the Union, att med eller utan fördragsändringar kommer EU att inom sinom tid vara 30+ medlemmar menade Ursula von der Leyen och det är förstås ett budskap till Ryssland om att EU rår om sina allierade.

I realiteten kommer dock mycket vatten att rinna i älvarna före det blir någon verklighet av en sådan utvidgning, i ett EU som bara för några år sedan ansåg sig ha "utvidgnings-fatigue" och satte stopp för alla sådana diskussioner. Det kommer också, med nödvändighet, att krävas förändringar i beslutsprocesser och stödsystem för att fungera. Bara Ukraina skulle i princip sluka allt jordbruksstöd som står för en tredjedel av EU:s budget med dagens modell. Samtidigt är världen och verkligen en annan än före den 24 februari 2022 och frågan är om EU tar sig an att försvara den värdegemenskap unionen bygger på eller låter Ryssland diktera villkoren och var Ursula von der Leyens står är då tydligt. En för stunden nedtonad krigsretorik, där EU i vilket fall – ännu – inte har några egna muskler, vägs upp av tydligheten i var Ukraina hör hemma i Europa.

Europa behöver ta makten över sitt eget öde

Covid-19 pandemin visade på Europas sårbarhet när de globala leveranskedjorna stördes, men redan före hade insikten om att EU och Europa inte kan vara helt beroende av USA och Kina för sin ekonomi och Afrika och Asien för sina resursbehov och utlagd tillverkning, börjat slå igenom. Från svensk sida har det mest setts som fransk protektionism för att kunna ge statsstöd till sin industri. Det är inte helt osant, men betyder ju inte att vi inte har en annan världsordning att ta hänsyn till mot efter murens fall och allas tro om att den liberala demokratin och global marknadsekonomi under gemensamma globala regelverk skulle gälla för all framtid. Efter Rysslands invasion är det tydligt hur världen ser ut, tillbakakastad i aggressiva auktoritära intressezoner där den starke ser sig ha rätten att bestämma spelreglerna. Europa måste därmed behöver se om sitt eget hus för att bygga egen utvecklingskraft.

De enskilda länderna har inte storlek nog för det, så det är bara genom gemensamma krafter i EU det kan ske. En gammal insikt är den bristande innovationsförmågan i stora delar av Europa som också kommit att från EU:s sida genomsyra stora delar av det regionala utvecklingsstödet att bidra till att ändra på det genom begrepp som smart regional specialisering som alla som jobbar med regional utveckling runtom i EU vet vad det handlar om. Perspektiv som norra Sverige i hög grad tagit till sig och växlat upp inom de alltmer kraftfulla satsningarna på den gröna omställningen i linje med EU:s inriktning.

Det var tydligt i State of the Union att det fanns ett tema som gick genom allt och det var det som i EU kallas för strategisk autonomi, utan att det begreppet egentligen uttalades. Det handlar om att bli mer oberoende inom allt från livsmedel, energi, halvledare och inte minst kritiska mineraler och andra råvaror och annat för industri och samhälle viktiga förutsättningar för utveckling. Bland annat lanserades att det skall etableras en ny samarbetsplattform i EU kring kritiska mineraler, som förstås blir av högsta grad ett intresse för norra Sverige att följa och ta del i. Därtill skall EU inom ramen för att värna inhemsk europeisk produktion dra Kina inför en antidumpingprocess vad gäller export av elbilar som får stora statssubventioner av Kina. Det i sin tur har förstås en betydelse för batteriproduktion och tillverkning på vår hemmaplan.

Geopolitiken är tillbaka i världspolitiken och det har sagts under många år och vi som arbetat med EU:s arktiska dimensioner sedan många år tillbaka vet ju att den alltid funnits där, särskilt den som roat sig med att läsa Rysslands arktiska strategier genom decennierna, men det är skarpt läge nu och EU behöver ta sig an det. Det är tydligt för åren framöver och genomsyrar i stort sett allt som nu är på banan i EU visade årets State of the Union med all önskad, eller egentligen oönskad, tydlighet.

Mycket att följa och följa upp för norra Sverige framöver

Givetvis kunde inte så många konkreta nya initiativ lanseras från Urusla von der Leyen, med att det blir nästa parlament och EU-kommission som får ta frågorna vidare, men världen står inte stilla och ett antal saker är på gång och ett antal nya mått och steg lyftes fram ändå, som ett kedjebrev till en ny EU-kommissionsordförande att ta vidare, att nu för oss och vår hemmaplan följa och det kommer vi att återkomma om i kommande nyhetsbrev med såväl analyser som rent konkret vad förslagen och utfallet blir.

En underliggande fara i allt att vara observant på, är att mycket nu handlar om stora satsningar för att göra Europa världsledande inom olika strategiska områden, men vägen dit är via just stöd, bidrag och inte minst statsstöd.

Det finns ett yttre tryck i form av ökande sådana statssubventioner och stängda marknader runtom i världen, inklusive USA, men också ett EU-inre driv som är mycket i linje med franska intressen. Även Tyskland är där idag betydligt mer öppet för sådana lösningar med en egen ekonomi som hackar allt mer, mot hur det sett ut tidigare där Frankrike drog åt ena hållet till försvar för sin industri, Storbritannien åt andra för fria globala marknader och Tyskland någonstans mittemellan som en mäklande kraft (så länge bilindustrin fredades om vi skall vara lite rakt på sak). EU är alla sina länder och särskilt en arena för små länder att få vara med i matchen, men givetvis spelar det roll vad länder som Frankrike, Tyskland och tidigare Storbritannien har för inställning när det kommer till de stora avgörandena. Det är ofrånkomligt, inklusive att EU-kommissionen lyssnar in det och kanske särskilt de senaste åren i turbulensen med Brexit som förändrat spelplanen för en hel del av tidigare checks and balances i EU.

Vis av erfarenhet är dock ökade subventioner och statsstöd rakt in i industrin sällan vägen till global konkurrenskraft. Särskilt som det riskerar slå undan fötterna för de mindre aktörerna i de mindre länderna lite längre från de stora marknaderna, som saknar motsvarande egna resurserna att komma åt stora högtravande centraliserade externa riktade satsningar av det slaget. Samtidigt som den egentliga viljan, innovationsförmågan och lösningarna inte så sällan är just mer i sådana regionala ekosystem att finna. Det skall också läggas till att Ursula von der Leyen även lyfte vikten av att underlätta framförallt de små företagens konkurrenskraft genom regelförenklingar och hon satte en siffra om att krånglet skall minska med 25% mot idag. Det har sagts förr, men är alltid lika svårt att genomföra, så det återstår att se om en särskild ny samordnare för detta arbete direkt under EU-kommissionens ordförande kan göra skillnad.

Om detta och mycket annat finns det absolut stor anledning att återkomma framöver alltefter att saker och ting konkretiserar i EU:s processer och hur balanserna till slut kan komma att landa.

/Mikael Janson

Läs mer om State of the European Union här.