Europa är globalt pressat och EU behöver agera för att skapa konkurrenskraft

För att följa upp diskussionen i föregående State of Play om EU-kommissionsordföranden Ursula von der Leyens årliga State of the European Union i Europaparlamentet, så kan det konstateras att det fanns ett tydligt fokus på att öka Europas konkurrenskraft för att möta utmaningarna och ta positioner globalt. Europa är för beroende av omvärlden i tider av ökande spänningar och konflikter och globala stormakter som inte går att fullt ut luta sig emot för att försäkra sig om fungerande värdekedjor på lika villkor. Europa behöver få sin egen inre marknad att fungera. I realiteten är det fortfarande så att Europas ekonomi hänger på att amerikaner konsumerar och att Kina tillhandahåller billiga konsumtionsvaror och det är inte långsiktigt bärkraftigt, särskilt inte om det också skall gå hand i hand med en klimatsmart omställning.

Den inre marknaden är på många sätt en succé och det land som enligt samstämmiga analyser tjänar mest på den är Sverige med sin utrikeshandelsberoden ekonomi, men ändå haltar den gemensamma inre marknaden fortfarande betänkligt med många gränshinder kvar i jämförelse med exempelvis USA och det i sin tur skapar inte globalt tillräckligt konkurrenskraftig innovation och fungerande EU-interna värdekedjor. Därför har mycket fokus legat på innovationskraften från EU:s sida genom alltifrån regionalfonderna till forskningsprogrammen som haft fokus på innovation för att skapa ett så kallat smartare EU.

Det är i ljuset av det som det som kallas smart specialisering skall ses. Från EU-kommissionens sida var det inte något färdigt koncept att rulla ut, utan mer en insikt om att alla regioner och territorier måste hitta sina konkurrensfördelar för att utvecklas och kunna bidra till EU:s samlade utveckling och globala konkurrenskraft. Alla regioner i EU kan inte bli ett nytt Silicon Valley, som fanns en tendens för alla att vilja bli om vi går tillbaka ett par decennier i tiden, och även om alla skulle kunna bli det kanske det inte skulle vara bra för EU i och med att en bärkraftig ekonomi behöver många olika ben att stå på som i sin tur stöttar varandra för att bygga värdekedjor och dra nytta av den mångfald som också är Europas styrka. Konceptet har sedan utvecklats över åren och fått en tydligare roll i EU:s policys, men också utmanats av andra begrepp och initiativ som egentligen är samma men försöker ta nya steg i olika riktningar beroende på vilken del av EU-kommissionen som utvecklat verktygen.

Fokus på att bygga innovationskapacitet i hela EU genom smart specialisering

I grunden handlar det dock om samma sak. Idén om smart specialisering handlar egentligen inte om specialisering i att fokusera på exempelvis bara en specifik sektor, som det ibland tolkats, utan om att utveckla varje geografis specifika och unika innovationssystem som utifrån den ekonomiska bas som byggt utvecklingen och de kunskaper som följer av det kan skapa en grund för innovation och utveckling in i nya sektorer och branscher. Det i sin tur skapar en förmåga för också det som existerar att bättre kunna hantera nya utmaningar och förutsättningar att leverera sysselsättning och välfärd i en allt mer och snabbare föränderlig värld. Lite grand av att gräva där du står och sikta mot trädtopparna, snarare än att gräva ännu djupare hål där du står och tappa sikten framåt eller släppa alla reala förtöjningar och sikta mot stjärnorna med risk att helt förlora fotfästet i det som regionen har att erbjuda.

Kopplingen till ledorden smart, hållbar och inkluderande tillväxt som genomsyrade den så kallade Europa 2020-strategin, som antogs 2010 i EU, gav de byggstenar som smart specialisering skulle bidra till; mer smarta och innovativa lokala ekosystem som bidrar till hållbar klimatsmart och grön utveckling genom att också inkludera all medborgare och lokala aktörer för socialt hållbar utveckling i detta lokala ekosystem. Från svensk nationell nivå har det funnits en tydlig ambivalens och i många delar ointresse för detta arbete, som gjort att det tagit sin tid att få fram regionala utvecklingsplaner som också bygger smarta specialiseringsstrategier regionalt.

Utvecklingen har också gjort det tydligt att det inte bara handlar om regionala perspektiv, utan att det också inom regionerna finns olika behov och förutsättningar som måste tas in i kalkylen och det blir inte minst tydligt i norra Sverige. Det behövs olika subregionala strategier och gränsöverskridande strategier för att utveckla varje del och att det i sin tur genomsyrar stödsystemen såsom EU:s regionalstöd för att stödja de prioriteringar för utveckling som bestäms. Det kan då, för att uttrycka det försiktigt, konstateras att det finns fortfarande mycket kvar att göra för att nå dit.

Till att allt mer bygga konkurrenskraft genom ny och utökad produktionskapacitet

EU, nationell nivå och regional samt lokal nivå behöver hitta en ordning där den röda tråden blir tydlig utifrån varje territoriums utvecklingskapacitet för de gemensamma krafterna att agera för. I detta ligger just också vikten av att ha fokus på kapacitet. Där det saknas kapacitet behöver det byggas kapacitet för att kunna bygga kapacitet. De potentialer som finns i exempelvis extremt glesa miljöer tappas bort när det inte finns kapacitet att ens söka och ta del av de resurser som finns för utvecklingsinsatser. Att bygga förmåga till innovation, oavsett den är mer inkrementell och entreprenörsdriven eller mer forskningsdriven och strukturerad och helst att båda dessa olika innovationssystem kan dra nytta av varandra, är en grund för all utveckling kan sägas vara idén som allt mer kommit att genomsyra EU:s utvecklingsstöd, och att för det bygga kapacitet där det saknas.

Det kan mot den bakgrunden låta betryggande att EU-kommissionens ordförande så tydligt markerar vikten av att EU stärker sin konkurrenskraft och även omnämner regionernas roll för detta. Det måste dock ställas mot övrigt som just nu sker och sättas i ljuset av det. Pandemin och krig i Europa samt de höga ambitionerna om en grön omställning har inneburit mer ansamlade resurser än någonsin för utvecklingsarbete, men de har kommit att ta olika vägar. Behovet av att agera fort har inneburit att det blivit mer nationellt ordnade resurser och krismekanismer från EU för att snabbt få ut medlen för krishantering, snarare än långsiktiga perspektiv som utgår från olika regioners och aktörers förutsättningar. Därtill har, för att hitta finansiering till alla nya initiativ, också i hög grad inkorporerats resurser från de befintliga fonderna och programmen att allokeras och bindas till de nya initiativen.

Många länder har sett detta som positivt, oavsett inställning till krisstöden som sådana, inklusive Sverige med en tradition av att vara skeptiskt till regionalpolitiken i EU och att ha ett i hög grad överlag statsfinansiellt perspektiv på EU. Det mer direkta återflödet till statskassan av EU-medel som kunnat täcka upp för kostnader inom bland annat det som kallas Klimatklivet har därför välkomnats. Pengar som dock kan ligga i fara om Sverige inte lever upp till sina åtaganden gentemot EU inom klimatarbetet, att tilläggas. Även i länder som Spanien, som av tradition försvarat vikten av regionala utvecklingsmedel, har det setts fördelar med att få dessa nya instrument att styras direkt från nationell nivå snarare än via regionala förhandlingar och överenskommelser, som uppfattas vara långdragna och svårmanövrerade processer med otydlig styrning och inga tydliga resultat.

Risk att tappa ut barnet med badvattnet med en fungerande inre marknad för alla

Det finns absolut mycket att vara kritisk till och som behöver förändras inom regionalstödets utformning, men frågan är om det finns risker med att kasta ut barnet med badvattnet som underskattas från de nationella aktörerna. Den Europeiska Revisionsrätten har börjat uppmärksamma att alla dessa stora satsningar via statskassorna med fokus på att pressa ut pengar för olika insatser också innebär stora risker med att inte kunna följa vart pengarna egentligen går eller vilken nytta de gör. I många länder kan det sannolikt innebära utmaningar med att gå i god för hur pengarna i slutändan använts. Det i sin tur gör att i EU-systemet hörs allt mer hur alla dessa nya pengar som uppfattas som enkla och effektiva jämfört med övriga fonder och program, nog snarare bör organiseras direkt av EU än via ländernas regeringar, vilket kan bli en intressant diskussion att följa framöver.

Läggs till det att EU, på grund av ekonomiska kriser under pandemin samt Rysslands krig i Ukraina och att USA och Kina i ökad grad stänger sina marknader, öppnat för mer statsstöd för att kompensera för det, så blir det något av en möjlig häxbrygd. Särskilt som det också permanentas i namn av att ge stöd för den gröna omställningen där ökande andel statliga och EU-medel går rakt in i företag och industrier för nya etableringar, omställning och överlag rädda kvar verksamheter så länge det bidrar till någon form av redovisat klimatpositivt utfall.

Norra Sverige som legat i framkant i den gröna nyindustrialiseringen har givetvis till någon del också fått del av olika stöd för sin utveckling, men när länder som Tyskland och Frankrike nu satsar stort på sin industri och EU för att kompensera andra länder, som inte har lika mycket statliga medel, att kunna börja använda även EU-medel för motsvarande satsningar, så innebär det en risk för lönsamheten och konkurrenskraften i mer perifera delar av EU när andra så att säga mitt i smeten kan sägas bli dopade. Det skapar därtill sällan konkurrenskraft på riktigt när det bygger på statsstöd av olika slag. Det är också av tradition den svenska synen på sådana stöd att inte ge sig in i den matchen. Problemet nu är att det sker inom den inre marknaden där EU:s institutioner tidigare annars varit en garant för att i grunden hålla emot statliga företagssubventioner på bred front som utmanar en fri konkurrensutsatt marknad. De undantag som givits har varit kopplade till särskilda villkor för verksamheter och regioner med specifika marknadsutmaningar, såsom mer perifera och glesbefolkade områden. 

Utmaning avseende hur norra Sverige kan tillförsäkra externa utvecklingsmedel

Förutom att utmana den mer traditionella regionalpolitikens perspektiv om att utgå från de lokala och regionala behoven med någonstans fokus på innovationskapacitet genom smart specialisering för att bygga långsiktig hållbar utveckling för konkurrenskraft, så innebär det helt klart en förflyttning av fokus från EU-kommissionens sida.

Den som lyssnar till det underliggande budskapet i EU-kommissionsordföranden Ursula von der Leyens tal kan märka ett fokus på att EU måste bygga mer egen produktionskapacitet i sina olika egna värdekedjor, från halvledarproduktion som idag är helt beroende av Taiwan och Kina till klimatsmart stålproduktion i Europas i många fall gamla och nedgångna stålverk och allt däremellan. Det innebär en risk för att stora resurser slukas av sådana satsningar med EU:s goda minne och ökande konkurrens om direkta stöd, som i sin tur drar till sig övriga utvecklingsmedel för att hantera allt som följer av sådana investeringar i direkt industriproduktion. Europa behöver stärka produktionskapacitet och produktivitet, men inte på bekostnad av långsiktig innovationsförmåga.

Det är naturligtvis en betydligt mer mångfacetterad bild än när den renodlas så här, men det är tydligt hur konkurrenskraft, som åter är i fokus, förflyttas från att bygga lokal innovationskapacitet till att bygga produktionskapacitet, om än en grön sådan. Det finns möjliga vinster för norra Sverige i att få stöd för viktiga satsningar och investeringar, men också risker i att ytterligare tappa utvecklingskapital i delar som behöver ännu mer av det för att vända negativa spiraler eller ens klara av att hantera samhällsbehoven kopplat till olika industrisatsningar. Det är också perspektiv som nationell nivå behöver lyfta in i diskussionerna i EU och att från regional horisont noga följa framöver och se hur det kopplar till förberedelserna avseende framtidens regionalpolitik i EU som redan är i full gång inför nästa programperiod från 2028 och framåt.

/Mikael Janson

Läs Mikaels förra state of play om State of the European Union här.