En av dessa väsentligheter i EU:s alla medlemsländer är att det finns människor som äger och brukar marken, människor vars inkomst bygger på marken som berörs.  

Äganderätten är grundlagsskyddad enligt artikel 1 i tilläggsprotokollet till Europakonventionen: ”Varje fysisk eller juridisk person skall ha rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser.” 

Restaureringslagen framstod i sin ursprungliga form från EU-kommissionen ganska mycket som en skrivbordsprodukt, sannolikt författad under Bryssels hårda pandeminedstängning. Bakom lagförslagen finns strategin för biologisk mångfald med formuleringar som att vi måste ”få tillbaka naturen i våra liv”.  

Om man som svensk bor i ett land med nästan bara natur börjar man fundera på vilka ”vi” är. Ytterligare en väsentlig fråga är hur lagstiftaren definierar den ”natur” som ska fås ”tillbaka”? Vad kan det betyda?  

Det står också i tilläggsformuleringarna till lagen att återvätade marker som exempel kan användas för odling av blåbär, tranbär och för uppfödning av vattenbufflar.  

Det går att raljera över delar i texten som kan uppfattas som okunniga och naiva. Dessvärre finns allvarligare brister som på sikt kan komma att påverka EU:s markägare negativt framför allt i fråga om rättssäkerhet.  

Här är ett svenskt exempel. 

Om svenska staten vill stoppa en skogsavverkning tas ett beslut i det enskilda fallet. Skogsstyrelsen kan ha gjort ett föreläggande inom intrångsbegränsningen eller så har man bildat biotopskyddsområde eller reservat när intrånget blivit större.  

Det har varit stora diskussioner om detta men grunden är trots allt vad vi kan kalla rättssäker för den enskilda markägaren.  

Han eller hon vet vilka regler som gäller. Det är förutsägbart, ersättningsbestämmelserna är tydliga och bevisbördan ligger på staten.  

Vi har valt denna rättsordning i Sverige eftersom det är omöjligt att bedöma objektivt vad som exempelvis är en ”hänsynskrävande biotop”. Finns ett föreläggande eller beslut om reservat är detta tydligt. 

Med de EU-bestämmelser som nu rör skogsbruket och all annan mark inom EU riskerar vi få vi en helt ny rättsordning med generella förbud när det finns en viss företeelse på marken som till exempel en viss art eller en naturtyp.  

Vi har redan sett dessa problem i svenska skogsbruket kopplat till EU:s artskyddsregler när det blir upp till skogsägaren att bedöma om en arts bevarandestatus påverkas negativt eller om en naturtyp förlorar naturvärden genom avverkning.  

Bedömer han eller hon fel när det vad gäller arter kan det handla om straff för subjektiva bedömningar.  

Detta betyder också att vem som helst, exempelvis en miljöförening, kan hävda att en art påverkas negativt oavsett vad markägaren eller myndigheten tycker. Då står ord mot ord och frågan måste avgöras i domstol.  

Markägaren riskerar att då på egen bekostnad försvara rätten att bruka sin mark mot subjektiva påståenden. Ibland i flera instanser. Det är inte rättssäkert och verkligen inte förutsägbart.  

Givetvis vet vi inte ännu exakt hur restaureringslagen kommer att hanteras och se ut när alla textändringar och förhandlingar är gjorda. Men utifrån det vi sett hittills i EU:s naturvårdslagstiftning kan man inte utesluta dessa risker. 

Det spridda och småskaliga markägandet inom EU är en tillgång. Den som äger en bit mark tar ofta ansvar även för omgivande bygd. Det kan vara snöskottning, eftersök av trafikskadat vilt eller röja undan stormfällt virke innan insektsangreppen tar fart. Det kan vara plocka skräp i naturen och det kan vara att ha ögonen öppna för skogsbrand och att hjälpa någon som fått motorstopp. 

EU-kommissionen behöver nu inse att dessa människor behövs på landsbygden och att de behöver förhållanden så att de kan bo kvar. 

Det skulle vara olyckligt om det småskaliga markägandet inom EU kringskärs på grund av juridiska risker som är särskilt märkbara för mindre markägare. En sådan olycklig effekt riskerar dessvärre att förstärkas av flera andra parallella EU-förordningar och lagförslag som gäller markägare som till exempel Avskogningsförordningen, Taxonomin, Lagen om skogsövervakning och strategiska skogsplaner, markdirektivet med flera. 

De har var för sig möjliga inslag av risk kopplad till enskilt markägande inom EU.  

/Carina Christiansen