I september 2020 föreslog EU-kommissionen en ny asyl- och migrationspolitik, paketet innehåller en rad olika aspekter inom asyl- och migrationsområdet. Ett centralt förslag i pakten är en asyl- och migrationshanteringsförordning, som bl.a. behandlar vilket medlemsland som ska ansvara för prövningen av en asylansökan som lämnats in i EU och att förbättra fastställelseprocessen i syfte att bl.a. motverka sekundära förflyttningar. Vidare behandlar pakten även gränshantering, återvändande, lagliga vägar och samarbete med ursprungs- och transitländer. 

Syftet med Asyl- och migrationspakten 

EU-kommissionen menar att under flyktingkrisen hösten 2015 fanns två brister i EU:s asyl- och migrationssystem. Dels att enbart ett fåtal länder tog ansvar för majoriteten av de asylsökande, där Sverige bland annat pekats ut som ett av de länder som bidrog i stor utsträckning och dels att de asylsökande inte behandlades lika i alla EU-länder, vilket gjorde att migranter sökte sig till vissa länder före andra. EU-kommissionen lade i september 2016 fram ett förslag om en ny migrationspolitik, men detta ledde till ett dödläge då medlemsländerna inte kunde komma överens. 

Asyl- och migrationspakten i stora drag  

Förslaget som EU-kommissionen la fram i september 2020 är ett försök till att återuppliva diskussionen kring asyl- och migrationspolitiken bland medlemsländerna, det nya förslaget har nu skickats till lagstiftarna i EU-parlamentet och ministerrådet som behandlar frågan. Asyl- och migrationspakten ser i stora drag ut såhär:  

• Alla personer som söker asyl i EU, de som illegalt försöker korsa EU:s yttre gräns och de som räddas till havs ska screenas. Screeningen innebär att en hälsokontroll genomförs, identifiering och registrering av fingeravtryck och en säkerhetskontroll så att personen inte utgör ett hot. Screeningen ska genomföras vid eller i anslutningen till gränsen.  

• Det finns ett s.k. gränsförfarande för asylprövning. Gränsförfarandet innehåller tre villkor; den sökande utgör en risk för nationell säkerhet, den sökande har lämnat falsk information eller den sökande kommer från ett land där färre än 20 procent beviljas asyl. Uppfyller den sökande ett av dessa tre villkor ska asylbehovet utredas under högst 12 veckor.  
• Nya regler för var asylansökan ska prövas införs. Enligt EU:s nuvarande regler är det Dublinförordningen som avgör i vilket medlemsland en asylansökan ska lämnas in, vilket oftast är i det medlemsland som migranten kommer till. Dessa regler har emellertid inte följts och ska därför göras om. Enligt det nya förslaget ska asylprövningen ske i ett visst EU-land om den sökande har specifika kopplingar till detta landet, om inte ska ansökan prövas i ankomstlandet och den asylsökande behöver befinna sig i samma land under tiden då ansökan behandlas.  
• En s.k. ”obligatorisk solidaritet” införs. Den obligatoriska solidariteten ska användas för de EU-länder som kontinuerligt tar emot migranter via sjöräddning eller om antalet migranter i ett visst land anses för stort. Enligt förslaget är då alla EU-länder förpliktigade att hjälpa till på ett av tre sätt:. (1) ta emot migranter från andra EU-länder, (2) ”ta över” processen för avvisning av migranter som inte har asylskäl (s.k. återvändandesponsorskap) eller (3) bidra till materiell och kapacitetsuppbyggnad. Hur mycket varje land behöver bidra med avgörs till häften av folkmängden och till hälften av landets BNP.  

Europaparlamentet ska framföra sina ståndpunkter efter sommaren 

I dagarna har en rad olika webbinarier och möten om asyl- och migrationspakten genomförts. Exempelvis den 17 maj av Europaparlamentets kontor i Sverige. I webbinariet uttryckte  

Europaparlamentarikern Tomas Tobé att det är viktigt att asylprövningen sker vid en yttre gräns och talade om att EU behöver ha ett system som bygger på ett frivilligt mottagande av migranter, men där incitamentet för att ta emot migranter måste öka. Vidare förespråkade Tobé behovet av solidaritetsåtgärder och kapacitetshöjande åtgärder. Tobé uttryckte även att alla länder ska vara med och bidra. En åsikt som Tobé stödjer innebär att om ett land inte vill ta emot migranter ska landet kunna bidra på ett annat sätt, exempelvis genom att hjälpa till med återvändandet av migranter som fått avslag på sina asylansökningar.  

Tobé är ansvarig i Europaparlamentet för rättsakten som ska ersätta dagens Dublinförordning – den så kallade förordningen för asyl- och migrationshantering. Efter sommaren kommer ett utkast på förslag till parlamentets gemensamma ståndpunkt presenteras.   

Läs mer om asyl- och migrationspakten här.  

Läs mer om webbinariet här. 

/ Matilda Albertsson