Migration och asyl – frågan har länge stått i centrum av den politiska diskussionen på EU-arenan. Det kommer många till Europa för att söka asyl och på grund av Syrienkriget har flyktingströmmarna ökat markant. Endast under 2015 och 2016 kom 2,5 miljoner asylsökande till EU, vilket är mer än dubbelt så många som 2013 och 2014 och motsvarar en fjärde del av hela Sveriges befolkning.  Arbetet för en gemensam asylpolitik har länge drivits i EU men att ena medlemsländerna i en gemensam strategi har visat sig vara mer komplicerat än man hoppats.

EU:s gemensamma asylpolitik

Frågan om migration och asyl är högaktuell på grund av de enorma flyktingströmmar som nått Europa senaste åren. Den största gruppen asylsökande är från Syrien där kriget har tvingat folk på flykt och pressen på EU för en fungerande asylpolitik har ökat. EU har sedan länge arbetat för en gemensam asylpolitik och 2013 antogs nya minimiregler för det gemensamma systemet. Dessa regler innefattar tre direktiv; procedurdirektivet, mottagardirektivet och skyddsgrundsdirektivet. Direktiven reglerar handläggning av asylärenden, miniminormer för mottagandet samt definition av vem som kan betraktas som flykting. Det gemensamma asylsystemet består också av två förordningar; Dublinförordningen som fastställer regler kring vilket land som är ansvarigt att pröva en asylprocess samt Eurodacförordningen som är en databas av fingeravtryck för alla asylsökande över 14 år. Målet med den gemensamma asylpolitiken är att asylprocessen och dess resultat skall ske på ett mer likvärdigt sätt i hela EU.

Nästa steg i den gemensamma asylpolitiken har till stor del handlat om fördelning av de asylsökande. Här har förhandlingarna stannats upp av att medlemsländerna står så långt ifrån varandra i synen på hur den gemensamma asylpolitiken ska utformas. Majoriteten av EU-medlemmarna vill att ansvaret ska fördelas jämt mellan länderna, något som bland annat Polen och Ungern bestämt ställer sig emot. Målet var att EU till sommaren 2017 skulle ha en plan klar för den gemensamma asylpolitiken men detta blev ingen framgångssaga och frågan är under diskussion i ministerrådet och europaparlamentet där man hoppas hitta en lösning under hösten 2017. Såhär kommenterade Heléne Fritzon (S), Sveriges nytillsatta migrationsminister situationen efter sitt första ministerrådsmöte:

”Jag vill vara förhoppningsfull. Vi förväntar oss i det fortsatta arbetet att alla 28 medlemsländer tar sitt ansvar.”

De flesta EU-medlemmarna vill revidera Dublinförordningen som idag säger att en flykting ska söka asyl i det land hen först anländer till. Revideringen skulle lätta denna princip när antalet asylsökande i ett medlemsland överskridit en viss tröskel för att lätta trycket på de länder som idag tar emot enorma mängder flyktingströmmar. En ny omfördelningsstrategi skulle fördela ansvaret över hela EU istället för att belasta endast några få länder.

En kompromiss som lagts fram tidigare för att möta kritiska röster från bland andra Polen och Ungern innebär att medlemsländerna genom ekonomiskt bidrag skulle kunna avsäga sig en del av sina kvotflyktingar till ett annat medlemsland, detta förslag skulle dock ej göra det möjligt att helt avstå från att ta emot flyktingar. Huruvida detta är en kompromiss att bygga vidare på återstår att se.  

Kommissionen kommer med nya förlag

Kommissionen har senaste veckan kommit med nya förlag gällande migration och asyl-frågorna i ett försök att leda förhandlingarna framåt. Ett av förslagen rör Schengenområdet som innefattas av 26 länder. Inom Schengenområdet skall inga gränskontroller förekomma utan fri rörlighet skall vara grundprincipen, undantag kan vidtas om säkerhet eller systemets funktionssätt hotas, något som varit fallet under flyktingkrisen. Detta undantagstillstånd har dock haft en tidsfrist som är på väg att löpa ut nu i november 2017. Kommissionens nya förslag skulle dock innebära att den totala tidsfristen ökar till upp till tre år om behov finns, något som kommer med en del krav från kommissionen. Bland annat skulle länder i Schengen som inför ytterligare gränskontroller vara skyldiga att sammarbeta med sina grannländer för att på så sätt upprätthålla den fria rörligheten inom Schengen.

”Tro mig, vi kommer att bevaka systemet. Om Schengen dör så kommer det att vara början på slutet för Europa.”

Detta svarade ansvarig kommissionär Dimitris Avramopoulos på kritiken att detta förslag skulle underminera den fria rörligheten inom Schengen och ville noga understryka att det ej skulle röra sig om en förlängning av befintliga gränskontroller utan uppförandet av nya sådana med säkerhetsaspekten som grund.

Kommissionens andra förslag är att antalen kvotflyktingar som tas emot inom EU skall öka till 50 000. Hittills har EU-länderna totalt tagit emot ca 23 000 människor och nu vill kommissionen uppmana medlemsländerna att fördubbla den siffran och ber länderna ta fram förslag på hur många kvotflyktingar respektive land kan tänka sig att ta emot. Kommissionen är beredd att lägga 4,8 miljarder kronor på det nya programmet som främst skall fokusera på vidarebosättning och i första hand från utsatta områden i Afrika. Såhär kommenterar EU-parlamentariker Cecilia Wikström kommissionens nya förslag:

” Jag välkomnar EU-kommissionens uppmaning till medlemsländerna att vidarebosätta 50 000 flyktingar under två år från flyktingläger i tredje länder till EU via UNHCR. På så sätt kan människor i stället för att ge sig ut på en livsfarlig resa och betala tusentals kronor till människosmugglare, på ett lagligt och säkert sätt ta sig till ett EU-land och direkt få möjlighet att utforma ett nytt, tryggt och säkert liv i sitt nya hemland.”

/ Lovisa Jonsson