Till all förkortningar i EU kan nu läggas EFSI, Europeiska fonden för strategiska investeringar, snarlik förkortningen för Europeiska struktur- och investeringsfonderna, ESIF. Medan ESIF, ramverket för framförallt regionala utvecklingsfonden, socialfonden samt landsbygdsutvecklingsfonden, är ”traditionella” regionalpolitiska stödfonder, skall EFSI stå för något nytt som den nya EU-kommissionen vill kunna visa upp som ett stort steg mot en ny inriktning för EU, med fokus på riskvilligt kapital för massiva investeringar som drar EU ut ur krisen. Det är inte för inte EFSI går under namnet ”Junckerfonden” efter den nya EU-kommissionsordföranden Jean-Claude Juncker.

En ny Europeisk giv till alla pris
Det är också möjligheten för den nuvarande EU-kommissionen – och Europaparlamentet – att skapa ett nytt verktyg som gör avtryck i och med att man tar över det som förhandlades klart under den förra mandatperioden och inte kommer att vara med slutförhandlingen inför nästa budgetperiod i EU då en ny kommission och parlament tillträtt.

Att det är högprioriterat framgår inte minst av att anslag kopplat till fonden redan beviljats trots att förhandlingar ännu pågått mellan Europaparlamentet och Ministerrådet om fonden. Det strider emot normal juridik och praxis i EU, men är ett tecken på övertygelsen att det finns en given politisk beställning till EU:s institutioner att nu genomföra fonden. Att den blir av med beslut före sommaren är givet, trots initialt motstånd och stor skepsis från många håll och inte minst olika länders regeringar, för allt annat vore att sänka EU-kommissionens hela trovärdighet med Juncker i spetsen. Hela den så kallade ”Junckerplanen” är i grunden en del av det läggpussel som var mellan de stora politiska grupperna i Europaparlamentet i valet av Juncker (se tidigare ”state of play”). 

Det som nu mest hakat upp processen är en strid på marginalen om de pengar från EU:s innovations- och forskningsfond, Horizon 2020, som är föreslaget att tas från för grundplåten till EFSI, samt i mindre grad också motstånd mot att ta från infrastrukturpengarna inom Connecting Europe Facility, CEF (se tidigare nyhet om det). Lösningen på det är en sedvanlig EU-kohandel där beloppen skruvas ned något i utbyte mot pengar från annat håll samt någon form av garantier för att pengarna i sin nya hemvist ändå kommer att landa för investeringar inom forskning och infrastruktur. 

Det som kan noteras är att huvudparten av diskussionen och de förslag som de olika länderna nominerat i en första runda (se nyhet om detta) just också är mycket stora infrastrukturprojekt.

Femton gånger insatsen från EU i ökade investeringar i Europa
EFSI bygger på att EU-kommissionen skrapar ihop 21 miljarder Euro i en grundplåt.  16 miljarder genom omfördelningar av det som egentligen var färdigförhandlat i och med uppstarten av den nya programperioden 2014—2020 efter de tuffa förhandlingar som föregick den samt därtill 5 miljarder som öronmärkes från de pengar Europeiska Investeringsbanken, EIB, redan sitter på. EIB är också de som skall handha EFSI och med stor frihetsgrad göra de finansiella bedömningarna av investeringsobjekten och vilka att satsa på och inte.  

Enligt beräkningar, förhoppningar eller rena fantasier skulle en del hävda, kommer de pengarna att i sin tur sammantaget genom tillskott från andra källor såsom enskilda länder och deras investeringsbanker, offentliga aktörer, företag och riskvilligt privat kapital, rendera 315 miljarder Euro i samlade investeringar, det vill säga en faktor 15 i multiplikatoreffekt.

EFSI är inte ett direkt stöd för investeringsobjekt och projektinsatser utan ett låneinstrument. Tanken är att med bistånd av EFSI skall för EU viktiga investeringsobjekt få en startpeng som dels visar att det är ett projekt värt att satsa på efter den bedömning som gjorts av EIB, dels minska övriga långivares risk och överlag riskräntan på investeringen i och med att EU genom EIB går in som garant för investeringen och därmed tar risken för den. Syftet är att få fram kapital till högriskprojekt samt där marknaden inte på egen hand löser kapitalförsörjningen, exempelvis omnämns bredband i glesbefolkade områden.  

Räntemässigt kanske det är ett mindre problem i Sverige som har generellt låg ränta. Det intressanta är vilken roll instrumentet kan ha för att få loss annat investeringskapital som ofta är svårt att få fram i projekt med högre risk. Där återstår att se hur riskvillig EFSI genom EIB i slutändan blir. Det som ofta kallas riskvilligt offentligt kapital har ju krav på avkastning och säkerhet i investeringarna för att minimera risken av förluster och är därmed sällan riskkapital i ordets egentliga mening, det vill säga kapital som går till tidiga utvecklingsstadier av ännu oprövade innovationer. Därmed har det särskilt svårt att verkligen nå de små entreprenörsdrivna företag som ofta lyfts fram som viktigast att stödja.

Det som sagts är att EIB genom EFSI skall kunna lägga sig på en motsvarande dagens högsta risknivå för lånegivning som i nuläget utgör de verkliga undantagen. För svenskt vidkommande tillkommer samtidigt ett problem i att ALMI, som är den svenska myndighet som är tänkt att hantera EFSI, inte får gå ut internationellt. Det gör att det utan ändrade förutsättningar blir svårt att för svensk del bygga de internationella investeringsplattformar som är en av grunderna för EFSI vid sidan av riktad direkt projektfinansiering.

Är medlen målet eller till för att nå målen?!
Grunden för EFSI är löftet från Juncker vid valet av honom som EU-kommissionens ordförande om att inrätta en investeringsfond om 300 miljarder Euro för att få igång investeringar i krisens Europa.

Det finns en outtalad ansats om att andra av EU avsatta resurser bakvägen kommer att behöva slussas in för att stödja investeringsfondens uppsatta mål, inklusive EU:s olika andra stödinstrument. Det kommer om inte annat finnas ett starkt politiskt tryck om det inte strömmar in pengar från annat håll. Det finns också farhågor för att det som förhandlats så intensivt för programperioden 2014—2020, med de kopplingar till EU:s Europa 2020-strategi som regionerna arbetar så intensivt med tappas bort, även om Europaparlamentet fortsatt lyfta fram vikten av det också för EFSI. I förhandlingarna har öronmärkning av medel för småföretagsatsningar slagits fast samt fokus på bland annat energiområdet där exempelvis sammanlänkning av energiklustren i Västerbotten och Österbotten omnämnts.

EFSI tar i någon mening steg bort från det fokus som funnits på att utifrån samlade bedömda behov för hela EU komma ifrån att sprida EU:s stöd i spridda skurar utan tydligt fokus, mål och mening. Pengarna till infrastruktur inom CEF exempelvis är till för att binda samman hela Europa genom ett direkt stöd där det finns behov. De är redan till en stor del utlysta och när en del nu tas till EFSI finns inte så mycket kvar. Ser vi till Norrbotniabanan så har den av EU pekats ut som en viktig saknad länk för ett sammanlänkat Europa med rätt till stöd från CEF, men däremot finns det inga motsvarande garantier för priorteringsordning från EFSI och innebär därtill helt och fullt lånefinansiering från första Euron. Samtidigt kan EFSI å andra sidan öppna för nya möjliga investeringslösningar.

EU-kommissionen och andra anordnar många seminarier med aktuella intressenter. Ännu finns få svar, helt enkelt därför att fonden inte finns ännu. Däremot är trycket hårt på att få intressenter och relevanta objekt på banan för att med alla medel se till att det blir en framgång.

Kanske är det också där EFSI och därmed Junckerplanen har sin möjliga framgångsfaktor, att av 21 – egentligen 16 – miljarder suga åt sig medfinansiering för att ingen skall kunna säga att ”kejsaren är naken”, tvärtom guldbyxeklädd. EU och Europa behöver investeringar för att få igång ekonomin. Under krisåren har investeringsnivån fallit långt under vad som är nödvändigt för att ens upprätthålla det som är. Sverige ligger bättre till än många andra, men det finns mycket stora behov för det. Det måste till tillskott som kan pumpa in ”nya” pengar, eller kanske rättare; riskkapital från nya håll, när de enskilda ländernas ekonomier inte klarar av det, med EFSI som en möjlig grundplåt för det.

Stå beredda, EFSI kommer!
Det EU-kommissionen  nu gör är att försöka skapa ett verktyg för att på bredare front blåsa liv i tillgängligt kapital och trots skepsis har länder när de väl insett att fonden blir av, börjat putta in egna pengar också från sitt håll, inte minst Tyskland. Givetvis gör man inte det bara av välvillighet utan finns säkert baktankar om att det också skall innebära återbäring i form av ökad prioritering av egna projekt. Det ger i sin tur ökat tryck, legitimitet och en tro på EFSI. När det sägs att till och med Kina är berett att lägga in pengar, givetvis inte de heller utan egna (bak)tankar men med mycket oanvänt kapital i ladorna, så är det läge att dra öronen åt sig om inte förr.

Någonstans har diskussionen genom EFSI styrt om i debatten. Även om många talar om att trolla med knäna så är det ingen som heller vill uppfattas vara emot investeringar för tillväxt. 

Budskapet från EU är därför att EFSI nu blir av och se nu till att föda in det ni har för att ha bidra till vad som skall kunna komma att få stöd när EFSI är igång. Det är därför läge för alla aktörer på hemmaplan att inventera vad som finns och föra fram det för att pröva möjligheterna när det på allvar öppnas för det. Det gäller att tänka strategiskt så att EFSI inte blir parallellt allt annat, eller ännu värre en gökunge i boet, utan ett komplement som där den kan spela en roll också ökar den samlade regionala utväxlingen av EU:s stödinsatser för regional växtkraft, även hos oss. North Sweden har påbörjat den dialogen och bistår gärna i det fortsatta arbetet.

/Mikael Janson