Vid årsskiftet 2013/2014 kunde till slut beslut fattas om EU:s långtidsbudget och den nya programperioden 2014—2020, efter långa, många och stundtals tuffa förhandlingar (se tidigare ”State of Play”). Under 2014 har det övergått i att under våren dels rigga för de slutgiltiga nationella förhandlingarna om de regionala programmen, dels successivt få de övriga EU-programmen på plats med forsknings- och innovationsprogrammet Horizon 2020 som i princip först ut att ha rullat igång på allvar. Fortfarande pågår dock förhandlingar och därtill en institutionell ”omstart” av hela EU.

Omstartstid för en ny programperiod med nya regionala EU-utvecklingsmedel

På regional nivå har intresset förstås till stor del legat på de regionala fonderna och när de kan vara på plats. Ingen trodde ju att de skulle vara igång förste januari 2014 och nu är det få som ens tror på januari 2015.

Bra utfall för Övre Norrland men grus i förhandlingsmaskineriet
PÅ EU-nivå rullade ju förhandlingarna i mycket Norrbottens och Västerbottens väg utifrån det uppdrag North Sweden haft. Det beslutades om en extra gleshetsallokering som står för ungefär hälften av de regionala utvecklingsmedlen från EU till Övre Norrland och var därtill i princip den enda post i hela EU-budgeten som utökades (+50%) under förhandlingarnas gång. Det förbud mot satsningar i infrastruktur och informationsteknologi med stöd av regionala utvecklingsfondens medel som EU-kommissionen ville införa togs också bort och rentav infördes en helt ny paragraf som slog fast att den extra ”gleshetsbonusen” är öronmärkt för våra nordliga glesbefolkade områden och skall användas till bland annat just infrastruktur och ICT såsom bredband.

För att dock kunna rulla igång de regionala fonderna och övriga struktur- och investeringsfonder såsom socialfonden och landsbygdsutvecklingsprogrammet skall först en så kallad partnerskapsöverenskommelse göras mellan Sverige och EU-kommissionen, som ger ett övergripande ramverk för hur fonderna skall ordnas för att stödja vilka prioriteringar med vilka syften och resultat och hur det följs upp med vilka parter. Därefter kan det beslutas om de enskilda olika programmen. Det är en förhandling som pågått i närmare ett år och för svensk del låst sig i att EU-kommissionen fortsatt hävda sina ursprungliga uppfattningar och motstånd mot infrastruktur och ICT, trots besluten på EU-nivå och de tydliga skrivningarna om särskilt våra regioners behov.

Inget nytt under solen samtidigt som slutet av tunneln i alla fall kan skönjas
I grunden handlar det om att EU-kommissionen vill ha tydliga analyser och argument samt förväntade resultat för sådana satsningar för att med det som underlag gå in i en slutförhandling. Även om analyser tagits fram i ett tidigt skede har de behövt konkretiseras ytterligare, vilket våra regionala tjänstemän fått slita hårt med, för att också föras in i förhandlingsunderlagen. Därutöver har EU-kommissionen velat få del av de regionala innovationsstrategier som ligger till grund för de regionala prioriteringarna och inte nöjt sig med en samlad svensk innovationsstrategi. Norrbotten och Västerbotten var i sammanhanget lyckligtvis förutseende och det finns därmed sådana regionala strategier som kunnat lyftas fram. Genom att därtill arbeta mot andra verksamhetsdelar inom EU med ansvar för exempelvis bredbandsfrågor har också en del klutar kunnat lösas upp den vägen.

Egentligen är det inget nytt mot det som EU-kommissionen sade i samband med exempelvis Europaforum Norra Sverige i Umeå i oktober förra året och vad de envist hållit fast vid att de vill ha för att markera att det inte är ”business as usual”, utan en reell förhandling baserad på underbyggda regionala investeringsbehov med stöd av EU:s fonder och program utifrån ytterst givetvis de regelverk som Europaparlamentet och Ministerrådet till slut enades om.

Det finns nu en bortre gräns för när allt bör vara på plats för att inte riskera ytterligare mera förseningar eller tidsödande omstart av processer och det är före det att en ny EU-kommission tillträder och det gör att allt fler partnerskapsöverenskommelser och program börjar godkännas i medlemsländerna. För Sverige tillkommer också problematiken med att byta regering mitt i slutfasen av processen. Det kan säkerligen skynda på att nu slutföra det som efter mycket om och men ligger på bordet, men är säkrast att som så ofta i dessa sammanhang helgardera.

Därtill omstartstid för EU och dess institutioner i sin helhet

För EU i stort gick Europaparlamentet in i det egna interna livet från andra halvan av våren i form av först valrörelse och att efter valet i maj konstituera sig genom val av partigrupper, talmän, ledamöter samt ordföranden i utskotten.

”Spitzenkandidaten” für EU-kommissionsordförandeposten
Det annorlunda med detta Europaparlamentsval, utöver att de nationalistiska krafter EU är skapat för att skydda Europa mot växte till ytterligare i antal om än inte ännu i direkt inflytande, var att parlamentet i kraft av sin ökade makt och de just avslutade budgetförhandlingarna också fått blodad tand och lyckades med överrumplingstaktik driva det till ett politiskt val om även vem som skulle bli nästa ordförande för EU-kommissionen.

De ledande partierna i parlamentet nominerade så kallade ”Spitzenkandidaten” och med en långtgående tolkning av EU-traktatens punkt om att EU-kommissionens ordförande skall avspegla Europaparlamentets sammansättning, blev det en kamp med Europaparlamentets talman Martin Schultz för socialdemokraterna (S&D) i frontlinjen. Mot Schultz ställdes Luxemburgs före detta statsminister Jean-Claude Juncker för den konservativa gruppen (EPP) och när den i valet blev den största utsågs också Juncker efter diverse turer i Ministerrådet som EU-kommissionens ordförande. Även om flera länder var kritiska till processen så stod i slutändan Storbritannien åter ensamma i sitt hörn om att in i det sista ta strid emot. För Schultz återstod att bli återvald som talman för Europaparlamentet vilket också blev fallet.

”Grand Coalition” fördelar gracerna
I spåren av den processen skapades det som omnämns som ”Grand Coalition” mellan de två stora partigrupperna (EPP och S&D) med ”stödköp” av de mindre vågmästarpartierna och utifrån det fördelas posterna i utbyte mot stöd för varandras kandidater.

När topposterna är fördelade kan det övriga pusslet läggas och det tydligaste exemplet är valet av Polens statsminister Donald Tusk (EPP) som ordförande för Ministerrådet och Italiens utrikesminister Federica Mogherini (S&D) som EU:s höga representant för utrikesfrågor, som efter ett par vändor i namn av den stora koalitionen vann majoritet. Efter det kunde de olika ländernas kandidater till EU-kommissionen och deras portföljer presenteras, efter givetvis en hel del ryktesspridning och dimridåer för att från Junckers team kunna pröva olika alternativ och hur de bemöttes.

När hotet från Europaparlamentet om att rösta ned en EU-kommission med färre kvinnor än i nuläget kunde undanröjas i och med att Belgien som sista land – och för första gången för deras del – nominerade en kvinna, efter att land efter land presenterat manliga kandidater, och i alla fall miniminivån om nio kvinnor kunde uppnås, så spekuleras det nu i om det rentav är möjligt att den nya Kommissionen är på plats från den 1 november som den skall vara enligt traktaten. Även om processen, förstås, är försenad så innebär den stora koalitionen samtidigt att man accepterar varandras kandidater och därtill är Juncker på ett sätt som ingen tidigare EU-kommissionsordförande indirekt nominerad av Europaparlamentet och räknar med parlamentets stöd.

"Bondeoffer" också ett hot mot tidplanen för en ny EU-kommission?!
Det som nu närmast står på tur är att föreslagna EU-kommissionärer under kommande veckor skall utsättas för tuffa utfrågningar i berörda utskott i parlamentet. Parlamentet kan inte rösta om enskilda kommissionärer, men däremot underkänna hela förslaget om man inte är nöjd.

Det ligger närmast i sakens natur att Europarlamentet bråkar om några kandidater för att redan från början markera att man inte är något rundningsmärke och bibehålla sin jämfört med andra parlament fria roll i den maktbalansdemokrati som är EU. Även om den stora koalitionen sätter press på att hålla sig still i båten, talar nog det mesta för att det kommer att ske ”bondeoffer”, dock att det lär bli en mer delikat och utstuderad process för att hitta den eller de kandidaterna som samtidigt inte stör parti- eller könsbalansen alternativt retar upp ”fel” länder, utöver förstås om någon gör bort sig helt i utfrågningen eller ertappas med olämplig vandel och därmed av det skälet kan starkt ifrågasättas för sitt uppdrag. Ryktena om vilka som ligger i farozonen är redan i full svaj. Om det därmed försenar tillträdet för EU-kommissionen hänger på hur berörda kandidater och deras länder tar den nesan det innebär och med vilken hastighet en ny kandidat som skall utfrågas är framme, om det inte går att rädda med snabba mindre kommissionsinterna omstuvningar av ansvarsområden.    

Omstart EU, rentav nystart, med halvtidsöversyner att bevaka
EU:s sjuåriga budgetcykler följer inte de femåriga mandatperioderna för Europaparlament och EU-kommission. Denna gång råkar en ny programperiod sammanfalla med en ny mandatperiod och det går att med fog säga att när väl alla förhandlingar en gång för alla landat, så är det en omstart på många plan för EU. Därtill med en EU-kommission och parlament som får ta över resultaten av tidigare beslut och skall leverera underlag för nästa förhandlingsomgång inför perioden 2021—2028. Det är i någon mening en mellanperiod, samtidigt kan det innebära att de halvtidsöversyner och revideringar av exempelvis fonder och program som lagts in kan tänkas få större betydelse än tidigare, särskilt som Europaparlamentet på i alla fall pappret lyckades förhandla fram en ökad roll.

Det är också en öppen fråga om Junckers laguppställning kan leverera. Det som kanske uppmärksammats mest är modellen att skapa lämpliga poster för fem före detta statsministrar från mindre EU-länder, dit Juncker själv för övrigt hör. Lösningen blev att skapa vice ordförandeposter med uppdrag att samordna ansvarsområden som hänger ihop i olika kluster. Frågan är om de ”superkommissionärerna” rår på att styra och ställa eller riskerar att bli styrda och ställda. Det är i alla fall ett sätt att möta den kritik som funnits om det hopplösa med en vettig arbetsfördelning med hela 28 kommissionärer samtidigt som inget land vill avstå sin.

Till det kommer en förste vice ordförandepost till Frans Timmermans från Nederländerna, med det uttalade uppdraget att förändra EU-kommissionens arbetssätt och sortera bort alla förslag som kan hanteras bättre på någon annan nivå än av EU. Tiden får även där utvisa om det är ett Kamikaze-uppdrag eller faktiskt svarar mot mångas önskan om en förändring bortanför de förenklade myterna om EU som jätten gluff-gluff. För att serva en halv miljard människor i 28 länder och 4-500 regioner samt ett otal andra intressen är EU:s institutioner egentligen rätt slimmade, sammanlagt i paritet med antalet anställda i Stockholms Läns Landsting. Samtidigt är det förstås en gigantisk byråkrati som inte alltid, lite försiktigt uttryckt, lever upp till den effektivitet, flexibilitet och anpassning till en föränderlig värld med fokus på resultat, som ofta avkrävs av andra.

Den som lever får se om det blir en omstart med omtag, som också innebär faktisk förändring.  Nu är det i alla fall närmare än någonsin någon form av full drift får vi tro.

/Mikael Janson