Dimmorna skingras så sakteliga om vad beslutet verkligen innebar

Ännu har inte dimmorna efter slaget mellan stats- och regeringschefernas överenskommelse den 8 februari skingrats helt, så det mesta som sagts både före och direkt efter det mötet gäller helt enkelt tills vidare.

Det är exempelvis inte klart hur fördelningen per region, för Norrbottens och Västerbottens del avseende fondmedlen till Övre Norrland, kommer att se ut. Det räknas det febrilt på. Mycket tyder dock på att det blir i häradet av nuvarande sammantagna nivåer och det får i det sammanhanget absolut i så fall ses som ett ganska gott utfall mot hur det kunde blivit om den så kallade "gleshetsbonusen" inte i slutändan förhandlats upp som nu blev fallet, även om den posten som sådan är något mindre vid en direkt jämförelse med nuvarande programperiod. Osvuret är väl dock som alltid bäst innan allt är på plats.

Det finns också stora delar av budgeten för EU, där rambesluten inte visar hur fördelningen mellan posterna inom den ramen blir. Det räknas det också intensivt på och kommer att bli en fortsatt kohandel kring. I och med att beslutet inte är slutgiltigt i avvaktan på Europaparlamentets dom, så finns det egentligen inget att heller formellt räkna på, även om förstås alla gör det.

Det är samtidigt svårt att göra direkta jämförelser mellan olika budgetposter mellan olika programperioder och ens mellan olika förslag inför den kommande programperioden beroende av att innehållet i respektive budgetpost varierar och särskilda satsningar och stödfonder med mera som ligger på ett sätt i ett förslag ligger på ett annat sätt i ett annat. Jämförelserna i tidigare "State of Play" har utgått ifrån EU-kommissionens förslag från juni 2011 som reviderades 2012 med nya statistikindex och att Kroatien blir nytt medlemsland under 2013, som jämförelsebas.

Ställt mot nuvarande programperiod 2007-2013 handlar minskningen totalt för EU:s budget 2014-2020 om i runda tal 6% i fasta priser (2011 års priser) med hänsyn tagen till prisindex över åren. Sammanhållningspolitiken, d v s strukturfonderna, minskar med sammantaget runt 7% mot idag, även om det fördelas lite olika mellan de olika regionkategorierna och vad gäller det territoriella samarbetet inom den ramen sker en liten ökning på 2-3% mot idag. Jordbrukspolitiken får se en sammantagen minskning om 10% mot idag. Medlen till infrastruktur för TEN-T inom det som kallas Connecting Europe Facility ökar med runt 60% och budgettiteln för forskningsfonder, utbildning, kultur med mera med i storleksordningen 35% om än oklart hur fördelningen därinom ser ut.

Det får mitt i allt anses vara ett gott hantverk av ordföranden för Ministerrådet, Herman van Rompuy, att i slutändan sy ihop något som inte var så illa som en del befarade men ändå tillmötesgick nettobetalarnas krav på en lägre budgetnivå till nästan vilket pris som helst. För det spelade förstås också Tyskland en väsentlig roll i att agera "medlare" mellan de olika buden genom att å ena sidan vara en bland "budgethökarna", å andra sidan i slutvändan värna sammanhållningen med länder som Frankrike och de forna Öststaterna, inte heller att förglömma att tyska banker är de som är mest insyltade i många av de krisande ekonomierna i syd.

Stor press på EU att minska sin kostym, trots många dubbla budskap från beslutsfattarna

Det som skall samtidigt noteras, är att även om det låter som om det inte har så stor betydelse om EU står för 1% av EU-ländernas samlade Bruttonationalinkomst, som nu blev beslutet, eller 1,1% som var EU-kommissionens förslag, så är det en sanning med två sidor. Den ena sidan är att 0,1% hit eller dit gör knappast så stor skillnad på samlad EU-nivå. Den andra sidan är att dels finns det en kostnadsutveckling i jämförelsen mellan nuvarande programperiod och den kommande samtidigt som EU:s samlade BNI i krisens spår inte växt nämnvärt, dels är det stor absoluta tal och eftersom omfördelningen i budgeten inte avspeglar de faktiska krav som länderna och inte minst också Europaparlamentet samtidigt ställer på EU att leverera och inte minst parlamentet därtill i sin tur många gånger går emot de förslag på effektiviseringar som läggs, så sätter det en stor press på EU-kommissionen att nu se till att hitta vägar för att minska sin kostym. Det talas om i runda tal 20% av den del av verksamheten som inte är rena penningar i form av exempelvis fondmedel.

Det kan noteras att därtill den så kallade modernisering som det talats om med mer satsning på forskning och en så kallat grönare jordbrukspolitik i stor utsträckning med det beslut som nu fattats i realiteten ser ut att ha blivit fryst på motsvarande dagens nivåer och inriktning, även om det på pappret kan se annorlunda ut. Det beror på exempelvis att utbetalningsnivåerna över åren ökat från att ligga under snittet per år för sjuårsperiodens budgeterade medel till att idag ligga över snittet och det gör att det finns en obalans redan i ingången av en ny programperiod om inte den börjar på en motsvarande högre nivå som de faktiska kostnaderna/utbetalningarna. Därtill finns det skrivningar omkring budgetposterna som innebär att hur medlen kan användas går mer mot status quo än förändring.

Men eftersom alla ingående detaljer och effekterna av dem inte är helt klara ännu är det för tidigt att säga vad det exakt innebär för varje område och i vilken mån interna omfördelningar kan lösa ut en del sådana farhågor som annars dryftas i efterspelet av beslutet den 8 februari.   

Vapenskrammel eller stridsrop från Europaparlamentet?!

För EU-kommissionens del ställs förstås nu i någon mån kanske det sista hoppet till att parlamentet skall sätta hårt mot hårt för att justera siffrorna till mer de nivåer och den balans mellan budgetposterna som var i det ursprungliga förslaget, som i sin tur de facto var mer en uppräkning med vissa omfördelningar och några påslag för att försöka visa någon inriktning mot satsningar för konkurrenskraft och tillväxt jämfört med innevarande programperiod, än något annat.

Det sannolika är nog att även med en del vapenskrammel från Europaparlamentet och fortsatt många negativa uttalanden från de ledande företrädarna för de stora partigrupperna, så blir det i slutändan inte så stora justeringar när det gäller de faktiska pengabeloppen. Möjligen om det går att enas inom Europaparlamentet att någon post som antingen infrastrukturmedlen inom Connecting Europe Facility eller medlen för territoriell samverkan kan höjas något lite som en eftergift, men frågan är om det går att nå en enighet om var den typen av förhandlingsstötar, som kan ge verkliga förändringar, skall sättas in. Däremot kan det bli lite justeringar i när och hur en översyn av budgeten skall göras för att under sjuårsperioden kunna anpassa den till en över åren förändrad verklighet med ökad flexibilitet att flytta pengar mellan olika budgettitlar mellan åren och inflytande för parlamentet i de årliga processerna. Men i det stora hela finns det nog, kan mitt i allt anas, en insikt om att dels blev inte slutresultatet så illa som det kunnat befaras, om än på lägre penganivåer totalt sett än de flesta inom EU-systemet hade önskat, dels måste beslut nu en gång för alla fattas för det går inte att fälla allt för att börja om hela processen.

Därtill kommer det faktum att det är länderna som betalar och parlamentarikerna kommer att stå under hårt tryck att hålla sig till sina nationella partilinjer när nu länderna enats. Det hör till spelets regler i EU, att när väl besluten är fattade så accepterar alla länder det beslutet. I det ligger i och för sig faran, att tillräckligt många parlamentariker av bara det skälet slår bakut och sätter käppar i hjulen och pressar gruppledarna till att visa att Europaparlamentet inte bara är ett rundningsmärke.   

Och den senaste uppdaterade tidplanen håller…inte…

Även om det i slutändan landar i något som alla kan leva med om än inte vara nöjda med, fast det i kommentarerna direkt efter toppmötet lät som om alla utsåg sig själva till vinnare från de olika ländernas sida och ett fullständigt misslyckande från Europaparlamentets sida, så finns det uttalanden som kan inge en viss oro. Det flaggas exempelvis från Europaparlamentets sida för att budgeten kommer att tas upp där tidigast i maj. Det gör att det knappast finns möjligheter att lösa ut hela budgetfrågan och än mindre alla kopplade regleringar till i juni och därmed skulle de slutgiltiga besluten komma först efter sommaren. Det förskjuter förstås tidsplanerna för allt annat inklusive när partnerskapsöverenskommelser på nationell nivå och programmering kan färdigställas, även om det mesta sker i parallella processer just nu.

Det är inget nytt under solen i det, men som sagt är nyckelfrågan vad Europaparlamentet nu gör av det hela och om det med alla pågående diskussioner och förhandlingar inom och mellan utskotten och partigrupperna landar i en pragmatisk linje eller en mer stridsinriktad linje med rentav en underliggande inställning om att det gör inget om det blir fråga om ettåriga beslut snarare än en överordnad sjuårsplan, som bland annat Europarlamentets talman Martin Schulz flera gånger tidigare pekat ut som en möjlighet. Baktanken med det är förstås att det i den institutionella kampen med en sådan ordning stärker Europaparlamentets inflytande. Därtill vill också stora delar av Europaparlamentet ha möjligheter att påverka budgetnivåerna genom införande av EU-skatter, såsom en skatt på finansiella transaktioner, som säkerligen är en diskussion som kommer att leva vidare.

Även om den mer pragmatiska hållningen får antas i slutändan vinna, med tanke på allt som annars står på spel för inte minst EU:s hela trovärdighet, så finns det mycket som talar för att det inte blir en snabb process för det, även om det kan rassla till i slutronderna när väl budgeten är tagen som i och för sig kan hämta hem en del förlorad tid.

/Mikael Janson 

Läst analysen av utfallet från direkt efter budgetbeslutet här

Läs tidigare "State of Play" inför det extra toppmötet här

Läs North Swedens nyhetsuppdatering om budgetbeslutet här