State of play Mikael Janson jan 2018

Diskussionen och förberedelserna pågår för fullt för de förslag om EU:s budget för 2021 och framåt, ”Post-2020”, som är sagt att nu läggas fram den 29 maj, med av allt att döma att redan veckan efter, i början av juni, kompletteras med tillhörande regleringar och fördelningsprinciper i det omfattande budgetpaket som sedan skall förhandlas mellan länderna och Europaparlamentet. Det betyder att bokstavligen allt nu är uppe i luften för att landa in inom de närmaste månaderna från EU-kommissionen som är de som lägger fram förslaget. Osäkerheterna om utfallet av Storbritanniens utträde, Brexit, och de motsättningar som finns mellan länderna om mycket gör inte det hela enklare. Något börjar dock bilden klarna även om inget är givet åt något håll.

Tryck på att inom loppet av ett år ha den sannolikt sjuåriga budgeten på plats

En av frågorna som rentav varit osäkert hur lång budgetperioden blir, bland annat mot bakgrund av just Brexit och möjligheterna att anpassa arbetet i EU den dagen Storbitannien verkligen lämnar. Signalerna nu är att det ändå kommer att landa i kompromissen sju år, det vill säga som det är och har varit. Fem år anses för kort planeringshorisont och tio för lång. Det är dock inte osannolikt att det blir i form av en femårsbudget med en slags ”bonusperiod” på två ytterligare år för vilka exempelvis de regionalfonder som blir inte låses upp helt, utan de sista åren kan justeras och framförallt eventuella resultatbonusar som diskuteras kan fördelas ut till de regioner och länder som verkligen klarat av att nå uppställda mål och genomföra nödvändiga eftersträvade strukturomvandlingar för långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling.

Det finns ett tryck på att nu verkligen få till förslagen och kunna förhandla dem på rekordtid för att få allt på plats inför nästa programperiod. Det finns dock många fallgropar på vägen. I och med att Europaparlamentet går till val i juni 2019 och därefter skall en ny kommission komma på plats, så är EU:s politiska ledning och förhandlingsparter i ett slags limbo under stora delar av 2019. Därtill höjs den politiska temperaturen när det närmar sig ett val och blir överlag svårare att nå kompromisser i den gigantiska förhandlings- och kompromissapparat som EU egentligen är. Det betyder att förhandlingar och beslut bör vara på plats senast om lite drygt ett år från nu för att det skall lyckas och därmed i ungefär samma tidsspann som Storbritannien formellt lämnar EU i mars 2019. Det innebär att förhandlingarna inom Europaparlamentet respektive Ministerrådet och mellan dessa skall nå fram till ett gemensamt beslut på lite drygt ett halvår från det att budget och regleringar släppts, parallellt med utträdesförhandlingarna med Storbritannien. Normalt brukar den processen ta närmare två år.

Det finns nog verkligen en ambition från alla och under har skett förr, men det finns förstås risk för att slutförhandlingarna istället landar in i 2020 med en ny Kommission och ett nytt Europaparlament som lite grand har att starta om. Det år som egentligen borde vara att förbereda för att få de nya budgetramarna och regleringarna på plats inför uppstart 2021 blir därmed i någon mening ett förlorat år och allt försenat med allt som följer av det.

Inte tid att ta in allas synpunkter men viktigt att alla ger sina synpunkter

Faran med att för den skull, för att undvika detta, nu pressa på är att det är lite av dagsformen som avgör hur det som då läggs fram och förhandlas till beslut blir. Utrymmet för att ge det den tid som behövs och låta väl genomarbetade underlag ligga till grund får stryka på foten för snabba ryck och mindre genomtänkta idéer med liten verklighetsförankring. Det är en uppenbar risk för exempelvis regionalpolitiken, den så kallade sammanhållningspolitiken.

Bara det faktum att det ganska öppet utrycks att alla de samråd som nu är ute för att samla in alla olika tankar, idéer och perspektiv inom de olika politikområdena och som är öppna till den 8 mars, i realiteten inte kommer att kunna hinna få så mycket genomslag till det att förslagen läggs i maj-juni är syn för sägen. Än värre blir det när det någonstans också finns ett tryck på att rendera så många svar som möjligt i kvantitet för det kan komma att styra fördelningen mellan exempelvis hur stor andel av budgeten som går till jordbrukspolitiken respektive till regionalpolitiken. Det vittnar om en viss desperation, men desto större vikt att alla ute i regionerna och på andra håll tar samråden på allvar och ger sin syn tillsammans med att skicka in positioner och förslag för att sätta press på att det blir så i slutändan välavvägda förslag som möjligt. Det är viktigt att vi på regional nivå bidrar med den kunskap och de insikter som finns ute i vår verklighet, till stöd för de verktyg som från EU gör skillnad för hela Europas innovations- och tillväxtförmåga och hur de kan formas bättre för att bidra till det så effektivt som möjligt, hos oss och på andra håll.

Utmaningen är att visa på den betydelse EU:s regionala stöd har för hela Sveriges innovationsförmåga. Utan de medlen hade sannolikt inte Övre Norrland idag räknats som en av EU:s främsta innovationsregioner och det har också samverkan i Europaforum Norra Sverige visat i positioner och rapporter under det senaste året. Trots det är Sverige fortsatt det land som kanske är mest negativt till EU:s regionalfonder utöver att i princip också vilja skrota hela jordbrukspolitiken. Det i sin tur handlar om Sveriges huvudsakliga fokus på EU som en statsfinansiell fråga och mindre om vad EU-medlemskapet ger tillbaka, även i de fall också Sverige önskar mer av EU såsom en bättre samordnad flyktingpolitik som också har en kostnad med sig. Även i Sverige har regionalfonderna inklusive socialfonden, som är en del av dessa, bidragit till det väldigt lokala arbetet med att hantera flyktingsituationen och i nästa steg nu är en av de stora utmaningarna i form av integration av de nyanlända. Det är givetvis också så att regionalfonderna fungerar olika bra på olika håll, så det finns förstås berättigad kritik att också väga in och föra fram för att få till förändringar.

Ny dynamik med Euroländerna och tillskott till budgeten i fokus efter Brexit

Tidigare har Sverige och Danmark kunnat luta sig mot Storbritannien i en snäv budgetsyn på EU och därtill uttalade icke-Euroländer. Den pakten är nu bruten och i spåren av det följer en helt ny dynamik i EU som är frågan om hur det slår mot Sverige och våra regioners möjligheter i EU.

EU-kommissionens ordförande, Jean-Claude Juncker, var väldigt tydlig i sitt ”State-of-the-Union”-tal i början av hösten, att fokus ligger på Euroländerna och de länder som vill komma med i Euron som idag är alla utom Sverige och Danmark, även om det bara är Danmark som har ett formellt undantag från kravet om att gå med i Euron, men ingen kommer förstås att tvinga Sverige att gå med för det. Även om Sverige är en stor nettobidragsgivare per capita, är det för EU som helhet små pengar om någon procent av EU-budgeten i nettototalen, att jämföra med tappet om 15-20% när Storbritannien väl lämnat. Det, i kombination med att Sverige går till val i september, mitt under de kommande förhandlingarna, och bedömningen är att budskapet ”Sverige skall vara snålast i klassen i EU” går hem, gör att Sveriges förhandlingsposition blir en utmaning. Inte bara när det kommer till nivån på EU-budgeten som helhet utan även en fråga som den svenska rabatten på medlemsavgiften som också har en koppling till den rabatt Storbritannien har haft.

Det enda som är ganska säkert är ändå att alla länder kommer att behöva betala mer för att täcka Storbritanniens bidrag och bidra till de ytterligare krav som finns på EU att hantera sådant som länderna inte själva idag kan lösa på egen hand. Något annat resultat vore orimligt. Balansen som det talas om är att det blir fråga om att fylla upp ungefär hälften efter Brexit med höjda avgifter och resten blir fråga om att dra ned, omfördela samt möjligen andra former av finansiering. Det är svårt att tro att ansvarig budgetkommissionär, Günther Oettinger, skulle tala i de termerna utan att ha med sig Tyskland, även om deras ännu pågående förhandlingar om en regering försvagar deras position i politiska termer men inte för den skull ekonomiska som EU:s ekonomiska motor, och Frankrike med den energiske President Macron i spetsen på att mer pengar kommer att krävas. Det är närmast sensationellt att allt fler länder redan innan förslag finns lagda och förhandlingar startats börjar positionera sig med en beredvillighet att betala mer, som nu är fallet, inklusive länder med i grunden samma syn som Sverige, såsom Nederländerna, som även med fortsatt budgetrestriktiv hållning skiftar allt mer mot att också diskutera innehållet, det vill säga vad EU levererar tillbaka för sammanhållningen och utvecklingen i hela Europa.

Holmgång under uppsegling men oklart vart det blåser för Sveriges del

Inför nuvarande programperiod kunde nettobidragsgivarländerna med Sverige i spetsen hålla ned den samlade EU-budgeten till motsvarande 1% av EU-ländernas samlade ekonomi. Det som nu talas om är en höjning till runt kanske 1,15%. Det låter inte så mycket, men handlar förstås om stora absoluta tal. Senast var förslaget 1,12% och det pressades som sagt ned i förhandlingarna. Det lär ske även denna gång. Frågan är bara hur mycket.

Oavsett det, är det andra som också är säkert, att det även med tillskott kommer att krävas neddragningar över hela fältet men framförallt riktas förstås blickarna mot de två stora budgetposterna: Jordbrukspolitiken och regionalpolitiken. Av tradition har jordbrukspolitiken starka försvarare med Frankrike i spetsen. Det kan dock noteras att för första gången pratar även Frankrike om behovet av en mindre ambitiös jordbrukspolitik. Hur det blir med det när förhandlingarna väl drar igång återstår att se. Om regionalpolitiken och rentav hela budgeten därtill också får en tydligare koppling till Eurosamarbetet och de länder som vill komma med i Euron när de är mogna för det återstår att se, men det finns en underliggande absolut sådan diskussion, av förstås särskilt intresse för svenskt vidkommande. Troligtvis får det inte får så stort genomslag denna gång, men över tid kommer att få det. Det hänger till någon del också på hur Sveriges förhandlingsposition tas emot och hur det går att från svensk sida etablera samlad front via så kallade ”likasinnadegrupper” med andra länder.

Det finns sammantaget många nya givar i luften mot tidigare. Givetvis finns nord-syd respektive öst-västaxlarna kvar, med ett mer frihandelsorienterat nordligt Europa med starkare ekonomier mot ett mer protektionistiskt Sydeuropa ännu starkt påverkade av den ekonomiska krisen respektive ett idag nettobidragsbetalande Västeuropa som är mer öppet för migration och vill hålla igen bidragen och ett nettobidragstagande Östeuropa som går allt mer mot icke-demokrati och stängda gränser men vill ha kvar regionalfonderna fullt ut. Det är en grov förenkling av verkligheten förstås, men för att ge en schematisk bild av några av de konfliktlinjer som skapar spänningar i EU. Samtidigt har Brexit och valet av Donald Trump i USA stärkt engagemanget för att länderna behöver EU och den samverkan EU ger inklusive nödvändigheten av att bistå varandra för att leverera tillväxt och social sammanhållning i hela Europa. Det är i den andan som det uppstått en helt annan dynamik som det gäller att ha med sig i diskussionen för att nå framgång i kommande förhandlingar.

Norra Sverige är på banan och bidrar med våra perspektiv

För att få inflytande i allt detta krävs dels en öppenhet för att ompröva ståndpunkter och hitta nya kompromisser och framförallt ett engagemang för att konstruktivt bidra till debatten och diskussionen och de förslag som komma skall. Någon form av regionalpolitik blir det och likaså förstås en jordbrukspolitik utöver övriga EU-satsningar inom infrastruktur, forskning och det allt mer växande fokus på områden som säkerhetspolitik och migration med mera.

Om det sedan blir generella neddragningar på 10-15% som är ett scenario om budgetnedskärningarna pareras med tillskott eller mer riktade neddragningar mot särskilt regionalpolitiken återstår att se. Den kan därtill få en helt ny form för att styras mer direkt från EU och nationellt och i praktiken stödja annat än dagens regionalt riktade stöd. Med så många olika intressen och tidspress kan det också bli någon slags ”terrorbalans” mellan alla stridiga viljor och att utfallet blir ungefär som idag, med förändringar men inte så radikala ändå. Den som lever får se, inget är givet med bara månader kvar till bataljen och i kulisserna sker förstås nu mycket.

För oss och våra regioner är inte minst sammanhållningspolitiken av fortsatt högsta intresse att inte bara bevaka utan också fortsätta påverka med de plattformar som vi arbetat fram inom ramen för bland annat den genomförda OECD-studien, den arktiska samrådsprocessen och förstås positionering via Europaforum Norra Sverige och Northern Sparsely Populated Areas. Det finns därför anledning att i en nästa ”State of Play” titta lite närmare på vad som går att spekulera om hur det blir med utformning och innehåll för nästa generations regionalpolitik i EU.