5. EU:s regionalpolitik ger bortom myterna faktiska mervärden

EU befinner sig under starkt tryck. Kriserna tycks avlösa varandra. Det sätter även press på budgeten för EU:s regionalpolitik, den så kallade sammanhållningspolitiken. Det finns en kritik mot den, delvis rättmätig, delvis byggd på myter. Oavsett hur välgrundad kritiken är eller hur mycket de som försvarar dagens politik kan argumentera för sin sak, så kommer förändringar att ske. Hur stora förändringarna bli i budget och innehåll beror på hur kriserna hanteras och i vilken grad sammanhållningspolitiken ses som en del av lösningen eller en del av problemet. Det är dock viktigt att, i dessutom anslutning till Europadagen 9 maj, sortera lite i argumenten med utgångspunkt i själva grunderna för EU och vilken roll EU:s regionalpolitik spelar.

Bland alla kriser kan nämnas Storbritanniens omröstning om EU, den ekonomiska krisen samt migrationsströmmarna som fått Sverige att svänga om sin flyktingpolitik i grunden för att hantera en verklighet med ett Europa som åter rör sig mot de nationalistiska avgrunderna. Det som egentligen hela EU bildades för att förhindra, utifrån att skapa maktbalans genom byråkrati och ömsesidigt beroende snarare än krig och kortsiktig ekonomisk kapplöpning länderna emellan. Till det kommer en global värld med ökande konkurrens, terrorism och allmänt växande populism. Det finns mer vetande tillgängligt för fler än någonsin, men det ges dagligen syn för sägen att det kommer till korta när hastigheten i flödena gör att förgrovning, förenkling och förslagenhet vinner gehör.

Ett pensionsfärdigt EU eller Europa hela veckan lång?!

Det kan vara värt att påminna oss om det så här i Europaveckan, som firas runt den 9 maj till minne av den franske utrikesministern Robert Schumans deklaration av sin plan, presenterad på dagen fem år efter andra världskrigets slut, som innebar bildandet av Kol- och Stålunionen. Kol och stål var länge grunden för ekonomisk utveckling men också elementen för upprustning och krigsindustri. Med en gemensam marknad under gemensam kontroll skulle ömsesidig fredlig tillväxt främjas genom det som idag är EU. Med sina 66 år sedan Schumanplanen och 65 år sedan bildandet av Kol- och Stålunionen går EU in i pensionsåldern och får nog sägas ha sina krämpor, med många belackare som tycker att unionen gjort sitt, påhejat av de i vår omvärld som inget hellre vill än att se ett svagt och splittrat Europa, samtidigt som det finns ett sug efter en med ålderns rätt mogen, men för den skull vital, union som kan ta sin plats i världen.

Det kanske leder långt att med det som utgångspunkt föra ett resonemang om sammanhållningspolitiken, men det ovan sagda är i hög grad grunden för det tryck som också EU:s sammanhållningspolitik med sina regionala utvecklingsfonder står under. Historien har hittills lärt oss att när krisen är som störst och talet om att nu ser vi slutet för EU, så brukar aktörerna ta sig samman och bara det faktum att EU tvingat dem till att sitta vid det gemensamma förhandlingsbordet gör att en lösning till slut måste fram. Sällan snabbt nog, bra nog eller hållbart nog, men ändå en kompromiss som ger underlag för nya steg genom nya kompromisser. Där står EU idag och väger.

Därför blir de vägval som görs för utformningen av EU:s budget och innehåll från 2021 och framåt så centrala, för det är nu grunden läggs inklusive för hela regionalpolitiken som står för ungefär en tredjedel av EU:s budget. Det är därför viktigt att ha det med sig i diskussionen, att den inte är frikopplad från det övriga som idag överskuggar EU:s allt, precis tvärtom.

Budskapet var tydligt på den konferens med de övriga svenska regionkontoren och SKL som North Sweden var med och arrangerade i Bryssel 19-20 april, att det kommer att bli den svåraste och tuffaste förhandlingen någonsin. Många kastar sina lystna blickar på budgetposten för sammanhållningspolitiken i ett EU som går på knäna med allt som skall lösas med allt mindre tillgängliga medel och inget intresse från någon att skjuta till det som behövs. Det enda som därför är säkert är att inget är säkert.

Utan goda argument brister försvaret för EU:s sammanhållning

Det finns stora brister i EU:s regionalpolitik och det återspeglas också i de tio frågeställningar som EU-kommissionen ställt upp för förberedelserna för nästa programperiod. Samtidigt är myterna om den stor. Det finns felaktig användning, rent fusk och inte minst misslyckanden även i de fall allt varit helt rätt och riktigt.

Givetvis skapar sällan projekt över några år massor av arbetstillfällen som de ofta får helt rättmätig kritik för att inte göra, och ibland rentav misslyckas de, det är ju lite poängen med att kunna och våga pröva nytt, men i förlängningen skall inte värdet underskattas där satsningar flera programperioder bak idag levererar utväxling i nya branscher och arbetstillfällen, som sannolikt inte blivit av om det inte fått den första puffen. Ofta är EU:s fonder de medel som finns för att göra det där som inte redan är nedplöjt i den ordinarie verksamheten som därtill ofta dras med underskott och personalbrist.

EU:s olika instrument, direkt eller indirekt, har stöttat samverkan mellan aktörer inom regioner och över region- och landsgränser, tillämpad forskning som lett till nya affärsmodeller eller in i mer avancerad forskning med stöd av renodlade forskningsfinansiering. I norra Sverige kan särskilt lyftas in också lokala initiativ och försök för att i avfolkningsbygder pröva nya lösningar för att kunna upprätthålla samhällsservice och inom olika verksamheter pröva nya sätt att arbeta med allt mer ansträngda resurser samt inte minst bredband för att koppla upp bygder som inte hade varit kommersiellt gångbart men idag kan husera verksamhet med global räckvidd. Det inledande arbetet med datahallsetableringar, samlade turismsatsningar och uppgradering av flygplatser som servar exempelvis hela världen biltestindustri är andra exempel. Till det kommer strategiska punktinvesteringar inom infrastruktur för att underlätta frakthantering i regioner med långa avstånd men tillgång till råvaror och andra resurser som industrierna i övriga Europa behöver.

Beräkningar från EU:s regionala enhet, som förstås är part i målet, visar att uppemot hälften av de samhällsinvesteringar som görs utanför den rena kärnverksamheten runtom i Europa kan kopplas till EU:s fonder och program. Inte att de står för alla de pengarna, men många gånger som en förutsättning för övrig finansiering och att satsningarna blir av.

Till det kan också räknas det utbyte mellan regioner, som också är en del av att skapa innovation genom att överföra kunskap och erfarenheter och mer gemensam kraft i förändringsarbetet. Hela samverkan inom Northern Sparsely Populated Areas i vilket norra Sverige ingår, som nu är inne i en gemensam OECD-studie för att ytterligare stärka tillväxtarbetet, är ett direkt resultat av EU:s regionalpolitik. Det är ett konkret exempel på sådant som Europa lär behöva mer av.

Utan den regionala förankring som EU:s fonder och program ger finns en uppenbar risk för att EU:s legitimitet och viljan att bidra till det gemensamma arbetet i EU på lokal och regional nivå undergrävs. Pengar är inte allt, men avsaknad av pengar kan vara det. Det är i den lokala och regionala verkligheten nationell och EU-politik genomförs och det är också där misslyckandena på nationell och EU-nivå blir som mest kännbart. Vägen till det Europeiska mervärdet går för många som första steg via de regionala fonderna. Det är värden som är svåra att ekonomiskt skatta, men värda att reflektera över.

EU:s regionalpolitik gör kanske rentav mest nytta hemma hos oss

För många av de regioner som sett en negativ utveckling, trots EU:s sammanhållningspolitik, handlar det om att de drabbats hårdast av den ekonomiska krisen och det kan inga ändå i sammanhanget små regionalpolitiska medel i världen förändra, mer än att mildra fallet och ge förutsättningar för att snabbare komma ur krisen när det väl vänder. I andra är bristen på fungerande samhällsstrukturer så allvarlig att pengarna bokstavligen rinner in i svarta hål och fel fickor så länge fokus inte ligger på att bygga ett fungerande samhälle.

Det förändrar inte behovet av att i dessa regioner och många andra skapa mer innovation för hållbar tillväxt och för det krävs regionalpolitiska instrument om Europa långsiktigt skall klara utmaningarna.

Regioner som våra i norra Sverige, som har fungerande samhällen, men inte alltid den kritiska massan för att attrahera kapital för relevanta tillväxtskapande investeringar vid sidan om de stora industrierna (i tider när de går bra för dem) har också samma behov av utvecklingsstöd. Även om det finns lönsamma projekt, har stora delar av norra Sverige svårt att attrahera kapital som hellre går till närmare projekt där kapitalet råkar finnas inklusive det kapital som regionens råvaruresurser levererar till staten och andra externa ägare. Andra finansieringsinstrument som den i EU så kallade Junckerfonden för riskvilligt kapital, EFSI, kan vara mycket intressant, men det får nog antas att det i finansieringslösningen också måste finnas med ett grundbidrag att växla upp mot för att verkligen få full kraft. Det är där EU:s regionalpolitik kommer in i bilden.

När Sverige gick med i EU växlades de gamla statsbidragen över i EU:s fonder och därmed också krav på regionala strategier och tydligare prioriteringar såsom så kallade smart specialiseringsstrategier med sikte på regional utveckling för att få del av de medlen. Betydelsen av sådana ”smörjmedel” skall inte underskattas för just de regioner som i debatten är de som ofta inte anses behöva dem. Det gäller för alla regioner i Sverige, som räknas till EU:s rikaste, men likaväl ofta saknar reella resurser för egna utvecklingsinsatser, ännu mindre för samverkan som medverkar till gemensam växtkraft för hela Europa med möjligheter att lära av varandra istället för att var och en uppfinner sina egna hjul.

Det kanske är att ta i att utan EU:s medel hade inte stora delar av norra Sverige varit bland de mest expansiva och intressanta för hela Europa, men är inte heller en direkt överdrift, utan att för den skull bortse de utmaningar som fortsatt finns i en demografisk utveckling som ännu på många håll går åt fel håll.

Debatten är igång och det är nu – snart – den avgörs

De förenklade bilder om att kasta pengar i sjön som inte minst är starkt rådande även i den svenska nationella debatten behöver nyanseras. Hur diskussionen förs kommer att ha en direkt betydelse för det som EU-kommissionen just nu förbereder. I princip avgörs väldigt mycket med sikte på 2021—2027 redan denna höst. Det är för övrigt inte ens säkert att det är 2021—2027 som gäller, det kan bli såväl en femårig som en tioårig budgetperiod. Men det är en annan historia och troligen mer svåröverenskommet än att lägga om hela regionalpolitiken.

/Mikael Janson

Läs senaste ”State of Play”, Frågorna för framtiden som diskuteras, den fjärde i serien om sammanhållningspolitiken 2021—2027.

Läs tidigare ”State of Play” på North Swedens hemsida.

Läs om Svereg-konferensen i Bryssel.